DEN FINLANDSSVENSKE dirigenten och tonsättaren Leif Segerstam har efter en kort tids sjukdom avlidit i lunginflammation. Segerstam, född i Vasa 1944, var en internationellt erkänd musikprofil, en av Finlands främsta dirigenter och en därtill en ovanligt produktiv kompositör.
I Minna Lindgrens biografi Leif Segerstam NYT! (NU!) tecknas ett fantastiskt porträtt där det beskrivs hur han redan som sexåring sågs som ett underbarn. Segerstam började tidigt med violin, piano, komposition och dirigering vid Sibelius- Akademin i Helsingfors och fortsatte sedan sina studier i början på 60-talet på Juilliard i New York. Med över 370 (ofta så kallade fripulsativa) symfonier i sin produktion blev han också känd som en av vår tids mest produktiva kompositörer.
I mars i år firades hans 80-årsdag i Tempelplatsens kyrka i Helsingfors, där hans Symfoni nr 371 framfördes som en hyllning till hans enastående karriär. Om den ofantliga mängden symfonier säger han i boken:
– Mina kompositioner är som spermier. Det måste finnas en enorm mängd för att några ska överleva.
LEIF SEGERSTAM HAR haft ett stort inflytande i svenskt musikliv genom uruppföranden av Sven-David Sandströms mest betydande verk såsom operorna Staden och Batsheba, och hans banbrytande Requiem De ur alla minnen fallna och The High Mass finns utgivna på cd i inspelningar gjorda av Sveriges Radio.
Här ett klipp med Leif Segerstam, där han tillsammans med orkestern ger uttryck för hur det stora sjöslaget i Scheherazade bör framföras för autentisk effekt.
Det var som dirigent Segerstam blev mest känd: under drygt fem decennier ledde Segerstam många av Europas främsta orkestrar: i Stockholm dirigerade han vid Kungliga Operan för första gången 1968 och blev senare chefsdirigent för radioorkestrarna i både Österrike och Finland. Under 80-talet ledde han Staatsphilharmonie Rheinland-Pfalz och Danska Radions symfoniorkester mellan 1988–1995 samt återvände till Kungliga Operan i Stockholm (1995-2000). Fram till 2007 ledde han även Helsingfors stadsorkester. Från 2012 var han chefsdirigent för Åbo filharmoniska orkester, och han var även en ofta återkommande gäst hos Kungliga Filharmonikerna som han dirigerade ett 80-tal tillfällen, bland annat Schönbergs gigantiska Gurrelieder.
Skivbolagsdirektören Robert von Bahr spelade in mycket musik av och med Segerstam minns den Leif Segerstam, den gigantiska musikmänniskan med orden:
Han var en helt unik person, och kanske den mest begåvade musiker jag någonsin har träffat – pianist, violinist, kompositör, dirigent, blockflöjtist, tenor. Han vann de mest prestigefyllda piano- och violintävlingarna i Finland, med två veckors mellanrum… Man kunde väcka honom mitt i natten och be honom slå ett par takter med exakt 88 slag i minuten, vilket han kunde göra utan vidare. Han hade absolut gehör på en hertz när, läste vilken notbild som helst som andra läser en dagstidning. Han hoppade in för Ahos flöjtkonsert (med Sharon Bezaly) med ett ögonblicks varsel och dirigerade den oerhört intrikata notskriften med taktartsbyten i varannan takt helt utan några ansträngningar … Och så legendarisk för sina kommentarer: när en musiker, som spelade en upprepad figur i en av hans symfonier, frågade hur många gånger han skulle spela, svarade Leif: ”tills jag tittar på dig med en avstannande blick.”
Världen är fattigare utan honom. Mycket fattigare. Jag saknar honom!
BLAND HANS SISTA fasta uppdrag fanns chefs-dirigentskapet vid Malmö Opera mellan 2012 och 2015, där bland annat dirigerade Wagners Parsifal, samt åren 1997–2013. Dessutom var han professor i dirigering vid Sibelius-akademin i Helsingfors.
Segerstam diagnosticeras med prostatacancer under sommaren 2014, något han var väldigt öppen med. Segerstams agent Patrick Garvey, bekräftar att den store dirigenten, som sitt sista år satt i rullstol efter en covid19-infektion, gick bort den 9 oktober i sviterna av en lunginflammation.
Sitt stora skägg hade Leif Segerstam sedan trettioårsåldern när han skrev sin 13:e symfoni i St. Michel och hade glömt rakapparaten. ”När jag sedan kom hem tyckte kvinnorna att jag skulle behålla skägget”. Leif Segerstam, här utan skägg, 1962.
