De senaste veckorna ha tre färgstarka operapersonligheter har lämnat jordelivet. Bo Löfvendahl minns scenografen Mathias Clason, operachefen Malin Gjörup och hovsångerskan Edith Thallaug.

 

FÖR MATHIAS CLASON var hela världen en scen, full av uppgifter för hans expansiva kreativitet. I första hand var han kostymskapare och scenograf, men dessutom regissör, librettist, översättare och allt annat som behövs inom musikteater, opera, musikal och balett. Och konserter – hans överdådiga barockkreationer för sångerskor som Ann Hallenberg gjorde scenkläder till konst.

Han excellerade i det färgsprakande och hämningslösa. En gång liknade jag honom i en recension för en operakonstens Jean-Paul Gaultier, som tyckte om att blanda högt och lågt: siden, sammet, trasa, lump. Jag vet att han tyckte om den jämförelsen – fast nog var det siden som låg hans hjärta närmast. Och bakom hans aldrig sinande uttrycksbehov fanns en gedigen kunskap om teaterhistoria, något han delade med sig av i en överdådig utställning på Kulturhuset i Stockholm.

Mathias Clason började i yrket redan i 20-årsåldern och hann med ett hundratal produktioner inom opera, musikal, teater och balett både i och utanför Sverige. Särskilt minnesvärd blev den koncentrerade version av hela Nibelungens ring som han gjorde tillsammans med regissören Stefan Johansson på Dalhalla, där rhendöttrarna tronade på tre meter höga krinoliner.

På Folkoperan utformade han Trollflöjten och Marie Antoinette, bland musikaler märks en fantasifull Skönheten och odjuret på Göteborgsoperan och South Pacific i Malmö. För Riddar Blåskäggs borg och Trouble in Tahiti på Kungliga Operan stod han för både scenografi och regi.

Mathias Clason deltog också i tillkomsten av nya operaverk. Thomas Lindahls Karlsson på taket i Malmö hade hans text, och han gjorde både text och scenografi till Paula af Malmborg Wards Kärlekskriget efter Ebba Witt-Brattströms roman på Vattnäs konsertlada.

Mathias Clason påbörjade också ett stort projekt för en Birgit Nilsson-opera som aldrig realiserades. Hans sista framgång blev Parken på Malmö Opera, som fick mycket beröm. Där strålade älvdrottningen Titania i en oförglömlig, svallande, intensivt röd klänning – Mathias Clasons sista glansnummer.

 

INTE ENS ETT ÅR hann Malin Gjörup arbeta som operachef och programchef för symfoniorkestern vid Norrlandsoperan i Umeå, när hon oväntat råkade ut för en omfattande stroke som tog hennes liv. Tillsammans med sina medarbetare var hon just i färd med att tillverka skyddsutrustning för coronapandemin.

Malin Gjörup hade gedigna kunskaper inom hela fältet av opera och musik. I grunden var hon operasångare, utbildad vid Musikhögskolan i Malmö, och hon sjöng på bland annat Folkoperan och i Vadstena, innan hon sadlade om och började arbeta som artistagent och producent. Så småningom blev hon programchef vid Gävle Symfoniorkester, där hon framgångsrikt var med om att utveckla verksamheten med stark känsla för kvalitet och för orkesterns betydelse i sitt lokala sammanhang.

Till Norrlandsoperan kom hon omgiven av förväntningar, bubblande av energi över allt som fanns att ta tag i. Hon trodde mycket på vikten av att utveckla kulturen som en grundläggande del av samhället. På kort tid hann hon sätta tydliga avtryck och hon var i full gång med att planera kommande säsonger när hon plötsligt rycktes bort, mitt i steget.

Den sista föreställning hon ansvarade för var en fin uppsättning av Mozarts Don Giovanni, som bara spelades för publik en enda gång, på själva premiärkvällen. Sedan satte pandemin stopp för vanliga operaföreställningar. Resolut såg Malin Gjörup till att sångarna kunde fortsätta från operans balkong. Musiken fick aldrig dö.

 

TRE HOVSÅNGERSKOR har denna vår lämnat oss, några av de viktigaste i den generation som präglade Kungliga Operan under andra halvan av 1900-talet. Först Margareta Hallin (88), sedan Kerstin Meyer (92), och nu Edith Thallaug, som avled i början av juni, 90 år gammal.

Hon var en fast klippa på Kungliga Operan och vi är många som har starka minnesbilder av henne, en enastående mezzosopran med en alldeles speciell lyskraft. Vilken roll hon än gestaltade var det med samma totala säkerhet och ett starkt temperament. Vem kan glömma hur hon krossade en tallrik och gjorde skärvorna till kastanjetter i Jean-Pierre Ponnelles nya uppsättning av Carmen? Den fick 1973 ersätta Göran Genteles från början av 50-talet, och Edith Thallaug lyste i bägge.

En annan av hennes glansroller var Octavian i Rosenkavaljeren, som hon sjöng 1971–87 i Abenius nya iscensättning, byggd kring henne och Elisabeth Söderström, och prins Orloffsky i Läderlappen gjorde hon 76 gånger. Frapperande stilig i byxroller, övertygande som förförerska, tragisk som vred prinsessa – alla dessa roller gjorde hon med stor trovärdighet.

Edith Thallaug hade en ovanlig karriärgång, genom att hon bytte både språk och yrkeskarriär. Hon var född i Norge, och när hon kom till operan i Stockholm hade hon redan arbetat mer än ett decennium som talskådespelare i Oslo, där hon var anställd vid Nationaltheatret men sjöng vid sidan av.

Det var gamle operachefen Joel Berglund som upptäckte hennes talang vid en konsert och tog henne till Stockholm. Efter några år vid Stora teatern i Göteborg blev hon anställd på Kungliga Operan 1963, där hon debuterade som Eboli i Verdis Don Carlos. Detta erkänt svåra parti blev en av hennes paradroller. Hon lyste i flera av Verdis mezzoroller som Azucena i Trubaduren, Amneris i Aida och Ulrica i Maskeradbalen. Hos Wagner gjorde hon bland annat Fricka och Venus. Och hon gjorde också en del ny musik, som Lars Johan Werles Drömmen om Thérèse och Reihmanns Spöksonaten samt ytterligare Strindbergsroller i ett par operor av Margareta Hallin.

Edith Thallaug pensionerades från Kungliga Operan 1982. Men rösten och talangen fanns kvar, och att hon skulle sluta sjunga föll henne aldrig in. Så sent som 2004 gjorde hon Ulrica i Maskeradbalen på Confidencen.

Bo Löfvendahl

About The Author