fbpx

DET SOM INTE HÄNDER MEN ÄNDÅ SKER

Webbsändningar må fungera som lindring och tröst, men vad händer på sikt med musiklivet i spåren av coronakrisen? Carlhåkan Larsén har sina funderingar och önskningar.

 

Teatrar, konserthus och andra kulturarenor bommar igen när virusflaggan hissats. Kyrkokörernas passionskonserter avlyses. (En paradoxal annons förkunnade ”Der Tod Jesu” – inställt.) Säsongsplanerna ligger i spillror. De mesta inträffar inte.

Ovissheten är alltid det värsta: ingen vet när omstarten kan ske. Ingen kan överblicka konsekvenserna, särskilt inte de ekonomiska. Flygbolagen har ju inga passagerare i luften och inga pengar i kassan – men de har åtminstone kvar fordonsflottan på marken – vad den nu kan vara värd.

De konserthus som är hemmascen för fasta orkestrar kan väl komma igång igen utan större dröjsmål. Men operainstitutionerna, de som numera förlitar sig på gästspelande sångare från fjärran länder och resande regiteam är redan tvungna se sig om efter alternativa lösningar när dagar och månader rullar bort. Sedda i närperspektiv är skadorna irreparabla.

 

Redan innan virusläget drabbade med pandemisk brutalitet hade Göteborgsoperan känt på ett svidande bakslag i form av en nedlagd inscenering: uppsättningen av Benjamin Brittens ”Death in Venice” nådde aldrig fram till premiären och publiken. Både artister och publik stod som förlorare. Men detta var bara början.

Coronaviruset har, som vi alla erfarit, krönt den olycksdrabbade vårbräckningen. Med bara några veckor kvar till premiären kom beskedet att ”A Midsummer Night´s Dream” ställdes in på Malmö Opera. Ständigt denne Benjamin Britten. Jag hade nog inte beklagat detta om det gällt, säg, ”Madama Butterfly”. Men här var det frågan om två på våra längdgrader ovanliga, för att inte säga sällsynta, verk. Shakespeares och Brittens midsommarlekar är dömda att stanna på mardrömsstadiet.

 

Uppfinningsrikedomen och ambitionerna att nå nya eller nygamla grupper har blommat fram under vårstormarna. Man har, som det heter, streamat. Malmö Opera lyckades med konststycket att arrangera allsångsevenemang utan publiknärvaro – tekniskt var det inte omöjligt att låta känslorna flöda online. Det stämmer kanske med Puccinis recept, ”Nessun dorma!”, ”Ingen må sova!”. Andra kulturarrangörer har slutit upp med skärmversioner av konserter och föreställningar utan publik men med ljud.

 

”Uppfinningsrikedomen och ambitionerna att nå nya eller nygamla grupper har blommat fram under vårstormarna.”

 

Men just nu är framtidsperspektiven viktigast att begrunda. Hur länge skall fortsättningen bordläggas? Hur blir det med den normalt så vitala och i väsentliga stycken ideella sommarsäsongen i slott och lada? Vågar alla entusiaster, från Bäckaskog till Drottningholm, Läckö, Skäret och Dala Floda tro på sommaren? Och, medan verklighetens hotell står tomma och återbuden haglar – hur blir det med ”Värdshuset Vita hästen” i Åseda? Kan operettidyllen vidmakthållas?

I potten ligger dessutom ett par svenska urpremiärer som tacknämligt nog har befunnits värda att satsa på. I Vadstena är tanken att gestalta Tebogo Monnakgotlas och Kersti Perskis ”Zebra”, om två älskande män i tragisk belägenhet, och i Vattnäs väntar man sig Staffan Storms ”Im Treibhaus”, libretto Ebba Witt Brattström, om Richard Wagners och Mathilde Wesendoncks drivhusheta och färgrika kärlekshistoria. 

Nedlagda projekt? En sista kraftansträngning? Eller – förhoppningsvis – ett välkommet tillfrisknande med pandemin i backspegeln och vind i seglen igen, både på Vänern och Vättern, Mälaren och Orsasjön?   

 

Men en obehaglig fråga om följdverkningar tränger sig fram: vad händer med institutionernas ekonomistatus inför kommande budgetarbete, med repertoarplanering och allt vad därtill hör? Skall det bli svångrem eller spenderbyxor?

Det förra alternativet är min pessimistiska gissning. Antagligen nödgas man suga på kostnadsramarna. Men överraska mig gärna – det spendersamma alternativet skulle glädja hela den svenska opera- och konsertpubliken. Plus musiker och sångare, plus alla de strävsamma institutionerna – de enskilda frigående kreatörerna icke att förglömma – alla dessa som samverkar till ett rikt och stimulerande kulturutbud i vår avkrok av universum!

Carlhåkan Larsén