Beethoven tonsatte aldrig någon text av Shakespeare. Men den engelske dramatikern fanns ofta närvarande i hans musik. Camilla Lundberg har tittat närmare på förhållandet mellan de bägge giganterna.
”Med sin Beethoven glömmer tysken att han inte har någon tradition av målarkonst, med Beethoven föreställer han sig att han har återfått den krigslycka han förlorade till Napoleon; han dristar sig till att sätta honom på samma nivå som Shakespeare.”
Vad menade Robert Schumann med denna liknelse?
Nu var Schumann inte bara en sentida kollega till Ludwig van Beethoven (nej, de träffades aldrig), utan också en betydande musikkritiker. Samt, som många tyska intellektuella under det tidiga 1800-talet, en ivrig förkämpe för ett enat, tyskt rike. Den döve och döde kompositören Beethoven tjänade som viktigt slagträ och enande symbol för en samlande tysk nationalism. Men vadan Shakespeare?
Den gamle engelske dramatikern hade kommit att bli en kultfigur i det sena 1700-talets gryende romantik. I synnerhet just i tyskspråkiga kulturkretsar – där för övrigt ytterst få kunde engelska. Man läste Shakespeare i översättning, mycket fria sådana. Allra mest fascinerades man av pjäsernas spöken och andar, älvor och häxor.
Wolfgang Mozart analyserade noga den dramatiska betydelsen av Hamlets faders vålnad när han komponerade sin genombrottsopera Idomeneo. Joseph Haydn mottogs i London som the Shakespeare of Music. Men framöver var det Beethoven som ensam skulle förlänas den kulturella prestige som namnet stod för.
Till skillnad från de flesta andra kompositörer vid denna tid tonsatte aldrig Beethoven någon text av Shakespeare. Inte minsta lilla citat. Ändå ständigt denna jämförelse. Kunde det vara så att hans musik ändå inspirerats av Shakespeares dramer och gestalter? Kanske rentav handlade om dem?
För visst hade Beethoven själv sagt att pianosonaten i d-moll op 31 hade med Stormen att göra. Liksom sonaten i f-moll op 57, vanligen kallad Appassionata. I varje fall påstod senare hans ”sekreterare”, den ofta ovederhäftige Schindler, att mästaren pekat på sin bokhylla och Stormen som svar på en fråga om de bägge sonaterna.
När det gäller d-mollsonaten har Stormen fått hänga kvar som titel. Utom i Sverige, där Strindberg tyckte den skulle heta Spöksonaten. Men Appassionatan? Nja, därom har experterna tvistat. Vad kunde musikens mörka karaktär och plötsliga utbrott betyda; stämningen av något övernaturligt och spöklikt? Redan i en recension från 1807 talades det om onda andar.
För vid sekelskiftet 1800 hade de första musikkritikerna börjat dyka upp. Till exempel spök- och sagoberättaren e t a Hoffmann, med sin epokgörande och rafflande analys av Ödessymfonin. En efterföljare vid namn Adolf Bernhard Marx kom också att betyda mycket för upphöjelsen av Beethoven. Han menade att Appassionatan snarare handlade om Kung Lear; en tolkning som hundra år senare följdes upp av den tunge Beethovenforskaren Donald Tovey.
En tysk expert, anno 1860, höll ändå fast vid Stormen:
”Kompositören rasar vidare utan repris, han genomkorsar hela kvintcirkeln, räddar sitt skepp på Dess-durs stolta vågkam för att finna en säkrare kurs i F-dur. Redan siktas hamnen, men elementen stillades endast för ett ögonblick. Skeppet måste återvända till f-moll…”
Så sent som på 1930-talet lade Berlinprofessorn Arnold Schering fram sina djärva ”avslöjanden” av Beethovens sonater och kvartetter: som verk direkt formade efter berömda dramer av Shakespeare och Schiller. För honom handlade f-mollsonaten varken om Stormen eller Kung Lear. Utan om Macbeth.
Alldeles tokigt är det nu inte att tänka litterär inspiration bakom instrumentalmusiken av Beethoven – eller av andra klassiska kompositörer. Den litterära rörelsen ”Sturm und Drang” förebådade romantiken och satte spår i musiken. Här finns många exempel i Haydns symfonier och stråkkvartetter, i sin tur förebilder för Beethoven.
Som i hans första stråkkvartett op 18. andra satsen – en skildring av Romeo och Julias gravscen, mättad av tunga suckar och giftets konvulsioner. Några nyckelord på franska om detta finns i skissen till kvartetten. Så där har vi en Shakespearetonsättning, trots allt! Och ännu en finns i pianotrion op. 70, den s k ”Spöktrion”. Här går den långsamma satsen i samma dystra d-moll som i stråkkvartetten – och nog utstrålar den epokens förtjusning i ”gothic horror”. Det här var ju bara nio år innan Mary Shelley gav liv åt Frankensteins monster.
Men Beethoven övervägde faktiskt att skriva opera på Macbeth. Det finns några skisser på en tänkt uvertyr och det är detta material som utvecklats i pianotrion. Men uvertyren till Coriolan, då? Nej, den var inte tänkt för Shakespeares tragedi om samme romerske hjälte utan till en pjäs av Beethovens jämnårige vän von Collin. Som Beethoven såg som sin librettist för Macbeth. Men von Collin hoppade av jobbet.
Så synd. Tänk – en Macbeth av Beethoven …
Camilla Lundberg
