Edith Söderström ställer sig frågan hur länge den osunda vördnadskulturen inom den klassiska musiken kan fortsätta.
Teatern har sin demonregissör. Musikvärlden sin maestro. Urtypen är Richard Wagner med sina vilda visioner, sin nyckfullhet och svepande caper. Han var en beryktad sexmissbrukare, eskapaderna är vitt omskrivna och starkt förknippade med hans gränslösa skapargeni.
Samma sak med legendariske dirigenten Wilhelm Furtwängler (även om hans eftermäle mest har präglats av nazifrågan). Ryktet säger att han var tvungen att ”ligga av sig” inför sina konserter för att komma i stämning. Fanns ingen älskarinna till hands, tog han första bästa ”kjoltyg” han kunde hitta. Leonard Bernsteins sexeskapader på 80-talet har likaledes gett upphov till seglivade övergreppsrykten.
Utåt sett är konsert- och operahusen kulturens fanbärare. Epitet som humanist, politiskt medveten, engagerad för de svagas utsatthet, välgörare kan samtliga tillskrivas de stora namnen på pulten. Men agendan är dubbel – det vet alla som jobbar i branschen. Det finns en outtalad social kod som det är bäst att hörsamma och som har gjort det möjligt för ovan nämnda celebriteter (de är långtifrån ensamma) att härja fritt, utan att det har solkat ner deras rykte nämnvärt: Ingen säger nej till maestro.
Nu har det sjungits ut, tack och lov. Äntligen har sångerskor och andra kvinnliga artister inom opera och klassisk musik enats för att säga just nej. I efterspelet hör vi de ansvariga cheferna hagla ut sitt försvar. ”Vi ska se över våra rutiner”, ”hos oss råder nolltolerans mot sexuella trakasserier”.
Hur känns det ens att uttala det där, tänker jag. Det måste klibba på tungan.
Varken diktator eller hantverkare. Så skrev Pierre Boulez på 60-talet i ett försök att slå hål på den mytologiserade idén om dirigenten. Han manade till frigörelse från uråldriga klichéer och slog ett slag för den moderna, solidariske ledaren. Andra med honom har genom åren försökt komma åt problematiken, men gensvaret från musikvärlden har varit svagt. Vördnaden för ”det stora namnet” tycks helt enkelt vara inristat i den klassiska musikvärldens dna. Somliga verkar till och med tro att det manliga dirigentgeniet är en förutsättning för konstarten. Själv vill jag hävda det motsatta.
Den klassiska musikens genikult är inte konstruktiv. En yrkesroll som erbjuder oinskränkt makt kommer alltid att verka lockande på äregiriga personer. Visst, de höga tekniska krav som ställs på en dirigent rensar bort de värsta avarterna, men bland de som passerat nålsögat finns ändå risken att de mer härsklystna adepterna slår sig fram på bekostnad av de som drivs av kärlek till musiken. Problemet är svårt att komma åt eftersom många av dessa personer fyller yrkesrollen med poser och pompa, men i grunden dränerar det systemet på konstnärlig kvalitet. Att inte vara vaken för det är naivt.
Kanske värst av allt är tanken på hur många alternativa röster och berättelser som musikvärlden har gått miste om genom åren. Trots satsningar som El Sistema, är det fortsatt nästan bara personer från en välbeställd miljö som hittar till yrket (nästan alla framgångsrika dirigenter är vita män med ett starkt bildningskapital). Och trots att allt fler kvinnor idag utbildas och tar plats på pulten finns inte en kvinnlig chefsdirigent på någon av topp-40 orkestrarna i världen. Glastaket ligger fast.
»Kanske värst av allt är tanken på hur många alternativa röster och berättelser som musikvärlden har gått miste om genom åren.«
”Inte min tekopp”, sa Concertgebouw-orkesterns tidigare chefsdirigent Mariss Jansons nyligen på frågan om vad han tycker om kvinnliga dirigenter. Att en musiker på hans nivå, helt ogenerat, kan ge uttryck för en sådan konservatism 2017, säger mycket. Och vad gör det med konstarten, kan man fråga sig.
Det är lätt att bli pessimistisk med tanke på hur lite som hänt sedan Wagners härjningar för snart 200 år sedan. Ändå finns det något i kraften bakom #metoo som får en att känna hopp. Kanske kommer den sensationella resning vi sett hösten 2017 till följd av de grova övertrampen, att bli startskottet för ytterligare en revolt. Finns modet och viljan kan detta bli stunden många har väntat på: när den klassiska musikscenen gör rent hus med sina övervintrade maestro-ideal och släpper in 2000-talet i konserthusvärmen.
Varken orakel eller medlöpare, varken ängel eller djur – genom negationerna försökte Boulez att hitta in i vad en dirigent skulle kunna vara. Än lever drömmen om den dag då kulturidkare världen över inte längre associerar ordet dirigent med en eldfängd och maktfullkomlig man – utan med en inspirerande musiker.
Edith Söderström är frilansskribent och musiker
