Neapelfödde Pietro Domenico Paradisis solomusik har länge flugit under radarn. Det har italiensksvenska cembalisten Anna Paradiso sett till att ändra på.
Instrumenten på nya soloskivan är tre: cembalo, klavikord och fortepiano, och tempot ofta högt. Ibland nästan för högt, för även om man idag ofta hör tidstrogen kammarmusik från barock- och postbarock-erorna spelas som i rytmisk ryckig utförslöpa blir det här en lite väl skumpig färd emellanåt. Som lyssnare behöver man också mjuka svängar. Det är framför allt på cembalon som Paradiso skramlar på så snabbt och hårt att det nästan låter mekaniskt, med inbromsningar, uppstarter och allt.
Med de andra klaviaturerna hittar hon fler lägen där andningen tillåts ta mer tid och Paradisis förtjust tjoande diskantstämmor, udda harmisar och ledsna, utbroderade suckar står ut från larmet – och från sina samtida kollegor. Kanske skulle man kunna kalla honom en vimsigare kusin till Scarlatti.
Härligast blir tonsättaren när mikropauserna sitter som en smäck och Paradiso trycker till sitt svenska 1700-talsklavikord i basen så att det känns i magen. För på den här skivan blir de italienska galanterierna också till cembalistiska hårdrocksriff som man gärna vill höra gång på gång.
Hanna Höglund
Paradiso plays Paradisi
Anna Paradiso, cembalo, klavikord, fortepiano.
(BIS)
