Carl-Henric Malmgren hade gärna sett att Helsingborgs konserthus för en gångs skull gjort som alla andra.
Jag befinner mig på golvet hemma i lägenheten med hörlurarna inkopplade. Egentligen skulle jag varit i Skåne och lyssnat på uruppförandet av Makten och härligheten, Fredrik Österlings kortopera om krisen i Svenska Akademien.
Covid-19 och inställda tåg satte käppar i hjulet. Inte bara för mig. Helsingborgs Konserthus har jobbat febrilt för att få till en digital lösning. De är en av få arrangörer i Sverige som valt att fortsätta som om ingenting har hänt. Nej, det är inte riktigt rättvist. De har tappat mycket publik till den här konserten och ställt in andra evenemang. Inför kvällen har man stöpt om det två timmar långa konsertprogrammet så att endast världspremiären av operan ges.
”Kära publik, hörs jag?” frågar Fredrik Österling. Det är en stolt kompositör och konserthuschef som stigit upp på scenen för att introducera ännu en världspremiär som han själv komponerat. Häromåret var det operan ”Bögtåget” som fick rubriker, om ni minns. Konserthuset frågar sig på hemsidan om det ska bli burop eller bifall. ”Viral succé eller flopp?”.
Det känns snarare som att uruppförandet passerade obemärkt förbi.
I början hörs orkestern fint, men det tar en kvart innan sångarna kommer till sin rätt. Att det alls går att uppfatta sången är en grundförutsättning för att kunna bedöma ett operaframträdande.
Till slut hinner tekniken ikapp någorlunda. Jag får växla mellan strömningen på konserthusets hemsida, där bilden har bättre upplösning, och Facebook. Men både bild och ljud hackar och hoppar fram och tillbaka. Den visuella upplevelsen får stryka på foten. Det är trots allt opera det handlar om, och jag förlikar mig med Facebook.
Musiken som skapats av allkonstnären Fredrik Österling är smart skriven. Pastischartade spegelbilder av wienklassicism blandas med Richard Strauss och tidig Verdi. Dirigenten Stefan Solyom sjunger ett accompagnato-recitativ som skulle kunna vara stulet från en Mozartopera. Ouvertyren skvallrar om sekelskiftet 1600. På tok för tidigt som musikalisk referens, men Gustav III som grundade Svenska Akademien var stolt över sitt historiska arv. Kanske är det vad som åsyftas? Det är svårt att vara säker när kompositionsstilar plockas från alla möjliga epoker. Man letar oftare i minnet efter referenser än lyssnar uppmärksamt på det pågående dramat.
”Man letar oftare i minnet efter referenser än lyssnar uppmärksamt på det pågående dramat.”
Det unika uttrycket saknas. Det doftar alltför mycket West End-musikal om ensembler och musiken som ackompanjerar den fiktiva Sara Danius. Var finns kompositörens egen röst?
Starkast intryck gör Ulrika Tenstam som med pondus och vokal självklarhet ger sig i kast med rollerna som Kristina Lugn och Katarina Frostenson. Här har Fredrik Österling lämnat pastischerna och låtit musiken och Hanna Höglunds libretto komma till sin rätt.
Fungerar operan som en kommentar till Akademiens hantering av sin inre kris? Nja. Allvaret som genomsyrade mediedebatten dränks av viljan att göra sig lustig över tacksamma karaktärer.
Jag önskar att Helsingborgs Konserthus hade lugnat sig. Gjort som de flesta och senarelagt premiären. Men att följa alla andra och presentera linjär, traditionell konserthusverksamhet är inte det som gjort Helsingborgarna kända de senaste åren. Snarare motsatsen. Oftast är det en positiv egenskap, men ibland kan man tjäna mer på att följa med strömmen. Det hade Makten och härligheten varit värd.
Carl-Henric Malmgren
Makten och härligheten
Kortopera av Fredrik Österling som uruppfördes i Helsingborgs Konserthus den 19 mars
Hanna Höglund, libretto
Amelia Jakobsson, Ulrika Tenstam, Magnus Kyhle, Carl Ackerfeldt, sångsolister
Helsingborgs Symfoniorkester
Stefan Solyom, dirigent
Här kan du se operan i efterhand (den börjar 18 minuter in i klippet):
