Johannespassionen är en av musikhistoriens främsta skapelser. I påsk kommer vi tyvärr inte kunna höra den i våra kyrkor som vi brukar. Men coronaepidemin kan inte hindra oss från att njuta av musiken hemma i vardagsrummet. Vilken version passar just dig? Häng med på en vindlande resa genom inspelningar av Bachs mästerverk.

TEXT PETER APPELROS

 

Johannespassionen var det första större verk som Bach skrev för sin nya hemstad Leipzig, dit han flyttat år 1723 från Köthen. I Leipzig tog han över den prestigefulla posten som Thomaskantor, vilket innebar att han var chef för musiklivet i stadens kyrkor. Förutom att framföra musik förväntades Bach även komponera musik för gudstjänstbruk. I Leipzig skulle passionsmusik uppföras varje år, vartannat år i S:t Thomaskyrkan och vartannat år i S:t Nikolaikyrkan.

Bach hade tonsatt passionsmusik tidigare. År 1717, när han var verksam som hovorganist i Weimar, komponerade han en passion där, ett verk som nu är försvunnet. Inför påsken i Leipzig år 1724 ville Bach kanske visa sina färdigheter inför staden och komponerade därför en ny passion – Johannespassionen.

Johannespassionen har ibland ansetts vara lillebror till Matteuspassionen som kom till tre år senare. Det kan vara sant i så måtto att den är mindre till formatet och att den inte kräver samma uppbåd av musiker. Men Bach själv ansåg inte att Johannespassionen var ett mindre värdefullt verk än Matteuspassionen.

Efter uruppförandet uppfördes det sannolikt fem gånger under tonsättarens livstid. Sista gången kan ha varit 1750, samma år som Bach dog. Verket omarbetades 1725, 1732 och 1749. Från de olika versionerna har det etablerats en standardversion, som är den som oftast framförs idag.

Första sidan av manu-skriptet med den latinska titeln Passio secundum Joannem.

 

TREDELAD SYMMETRI

Om man studerar verkets uppbyggnad kan man se att det finns en genomtänkt symmetri. I centrum för den första delen står gripandet av Jesus. I verkets andra del kan man skönja två centralpunkter, dels dödsdomen, dels Jesu död på korset.

Recitativen har en central plats i dramat. Det är Evangelisten som står för historietråden, men evangelietexten innehåller även ord av Jesus, Petrus, Pilatus och andra. Kören fungerar som ”folkmassan” och förstärker bilden av dramatik.

Det är viktigt att dramatiken inte tillåts tappa greppet under verkets gång. Texten är hämtad från Johannesevangeliet (18–19 kap.), men även evangelisterna Matteus och Markus har fått lämna några smärre bidrag för att passionshistorien ska bli fullständig.

Arior och koraler representerar enskildas och den kristna församlingens reaktioner på skeendet. Orden här är inte hämtade från Bibeln utan diktaren Barthold Brockes (1680–1747) texter ligger till grund. Brockes var en ofta anlitad poet i sakrala sammanhang. Både Händel och Telemann använde hans texter.

När Bach dog år 1750 ansåg man snart att innehållet i hans verk blivit föråldrat, både när det gäller text och musik. Såväl Johannespassionen som Matteuspassionen föll i glömska. Det första framförandet av Johannespassionen efter Bachs tid ägde rum i Berlin år 1833 och leddes av Carl Friedrich Rungenhagen, fyra år efter Matteuspassionens epokgörande återuppförande av Felix Mendelssohn. 1851 uppfördes Johannespassionen i Düsseldorf av Robert Schumann.

Bach och Fredrik II i Potsdams garnisonskyrka år 1747. Tryck efter en odaterad målning av Rudolf Eichstaedt (slutet av 1800-talet).

 

STENHAMMAR LEDER SVERIGEPREMIÄREN

År 1897 hade den 26-årige Wilhelm Stenhammar engagerats som dirigent för Filharmoniska sällskapet i Stockholm, en kör vars syfte var att framföra större körverk. Ett halvår efter sitt tillträde som körens dirigent ledde Stenhammar det första svenska framförandet av Johannespassionen. Hovkapellet spelade och konserten ägde rum i Musikaliska akademins stora sal den 8 och 10 mars 1898. Bland solisterna märktes sopranen Dina Edling och barytonen Oscar Lejdström. Den annars så kritiske Wilhelm Peterson-Berger skrev om konserten att den måste räknas till ”sällskapets allra lyckligaste dagar”.

I studion fick Johannespassionen länge stå tillbaka för Matteuspassionen. Med tiden har detta ändrats och idag redovisar sajten bach-cantatas.com inte mindre än 291 inspelningar, inkluderande engelska och ett antal halvofficiella radio- och videoinspelningar. Det är fler inspelningar än som har gjorts av något annat körverk av Bach, Matteuspassionen och h-moll-mässan inräknade.

 

EN SVENSKA PÅ FÖRSTA INSPELNINGEN

Många av de ”stora” dirigentnamnen, som namnen Bernstein, Celibidache, Furtwängler, Giulini, Karajan, Klemperer, Solti och Walter (som spelat in andra körverk av Bach) lyser med sin frånvaro när det gäller Johannespassionen. Även senare tiders dirigentdemoner som Abbado och Chailly – som försökt sig på Matteuspassionen – har undvikit Johannespassionen. Det kan förstås bero på lillebrors-statusen, men även på att man anser att Johannespassionen är mer av ett verk för specialister inom barockmusik.

En inofficiell inspelning från Buenos Aires från 1938 står som den första mer eller mindre kompletta utgåvan. Dirigent den gången var ingen mindre än Erich Kleiber och som altsolist framträdde svenska Karin Branzell. Både tekniskt och konstnärligt lämnar inspelningen mycket i övrigt att önska. Den kan endast rekommenderas till särskilt intresserade.

Karin Branzell, en av Sveriges stora sångerskor mellan 1920-1940.

 

 

 

291 inspelningar
– här börjar du!

Utbudet av inspelningar av Johannespassionen är enormt. Vi valt ut 20 särskilt representativa för närmare genomlyssning – från Forster till Dijkstra.

Den första officiella inspelningen av Johannespassionen kom först år 1950. Dirigenten Ferdinand Grossmann ledde Wiener Symphoniker, och i rollen som Jesus kunde man höra den då unge basen Walter Berry. Inspelningen gavs ut på Polydor, men den finns senare återutgiven på andra märken. Samma år släpptes en amerikansk inspelning ledd av Robert Shaw.

Relativt få inspelningar gavs ut under 1950- och 1960-talen. Nämnas bör inspelningar signerade Günther Ramin, Thomaskantor i Leipzig, från 1954, Fritz Werner från 1960, Karl Forster från 1961 och Karl Richter från 1964. Av dessa tidiga inspelningar har jag lyssnat på Forsters och Richters.

Karl Forster var dirigent för S:t Hedvigskateralens kör och en central person i Berlins musikliv under mitten av 1900-talet. Han gjorde ett antal fina inspelningar av Bachs kantater och passioner för EMI. Särskilt inspelningen av Johannespassionen från 1961 kom att bli något av en ”state-of-the-art” under många år.

Forster disponerade över några av sin tids bästa solister, till exempel Fritz Wunderlich (evangelist), Dietrich Fischer-Dieskau (Jesus) och Christa Ludwig (altarior). Tenor- och bassolisterna (Traxel och Kohn) lever inte upp till denna nivå, men kören, bestående av gossar och män, är mycket bra. Forsters tolkning är levande och saknar inte dramatik.

Det som präglar Karl Richters inspelning från 1964 års tolkning är ambitionen att skala av romantiserande inslag och åstadkomma en neutral och ofärgad Bach. Idag låter inspelningen trist och fantasilös. Kanske ska man se Richters version som ett naturligt led fram till de tidstrogna inspelningarna? Harnoncourt, Gardiner, med flera har nog inte varit helt opåverkade av Richter.

Är Karl Richter ”urfadern” till den tidstrogna rörelsen inom barocken?

 

När första tidstrogna inspelningen presenterades år 1965 angavs Hans Gillesberger som dirigent. Men hjärnan bakom projektet var utan tvivel Nikolaus Harnoncourt som också anges som dirigent på senare utgåvor. Inspelningen må vara nyskapande, men mitt i alla förberedelser verkar man ha tappat bort vad verket egentligen handlar om. Detta märks alldeles speciellt i sopran- och altariorna, som sjungs av gossar, men även i körsatserna. Richters ande tycks sväva över denna tolkning.

 

VÄGVALENS TID

Karl Münchinger har fått mycket beröm för sin storslagna Matteuspassion från 1965. Kunde han göra om bragden 1975 med Johannespassionen? Ja, körsången är genomgående på toppklass, men det verkar som att Münchinger trivdes bättre med Matteuspassionens mera lyriska stämning, vilken han låter prägla även Johannespassionen. Men ibland tänder det till i körinslagen, till exempel i Nicht diesen, sondern Barrabam! och Kreuzige, kreuzige! På plussidan finns också många fina solistinatser från Elly Ameling och Hermann Prey. En tolkning som passerar Forster, helt enkelt för att Münchinger har mer sinne för detaljer och är mer levande.

John Elliot Gardiner har fått utstå kritik för sina stramt hållna och kliniska tolkningar. Hur fungerar Johannespassionen (1986) med Gardiner? Som vanligt är kör och solister av första klass, men allt verkar så noga vägt på guldvåg att känsla och inlevelse försvinner någonstans på vägen. Man kan jämföra Gardiner med Harnoncourt, men trots allt vinner Gardiners inspelning den jämförelsen.

TIDSTROGET VINNER TERRÄNG

Nikolaus Harnoncourt fann anledning att återvända till Johannespassionen år 1995. Det är den versionen man väljer att presentera i Teldecs kompletta Bach-edition. Här används kvinnor både i kör och som sopran- och altsolister. Den nya versionen är klart att föredra. Även om mer känslor släpps fram här än i den tidigare, känns det fortfarande andefattigt i vissa partier. Exempelvis är arian Ich folge dir gleichfalls verkligen en trist sak. Det fungerar bättre i recitativ och körer. Anthony Rolfe Johnson är en evangelist med driv. Man får en känsla av att det är Harnoncourt själv som håller tillbaka.

Masaaki Suzuki har spelat in alla större körverk av Bach på skivmärket BIS. Johannespassionen tog han sig an år 1998. Detta är på ett sätt en tolkning i Gardiners anda – perfektionen är lika hög, bland annat när det gäller körsången – men Suzuki släpper fram dramat och nyanserna bättre. Lite synd är det att han använt en countertenor som altsolist. Både denne och sopransolisten skulle, trots utmärkt intonation, behövt frambringa mer värme i sina arior. Trots detta är det en tolkning som är att föredra framför Gardiners och båda Harnoncourts.

På skivmärket Channel Classics finner vi Jos van Veldhovens och Nederländska Bach-sällskapets inspelningar av typen ”en röst per stämma”. Om deras Matteuspassion använde jag ordet ”återhållsam”. Inledningskören i Johannespassionen (2004) skapar förväntningar – den är mycket snygg, har väl valt tempo, fina nyanser och hög transparens. Men sedan blir det även här lite lamt, tydliggjort bland annat i rannsakningsscenen. Vacker sång, men den berör inte.

Camilla Tilling som hon kunde ses i Peter Sellars sceniska version av Johannespassionen år 2014. Finns just nu för gratis beskådan på digitalconcerthall.com

 

PERFEKTIONENS TIDEVARV

En enda fransk inspelning har vi med i detta urval och den kommer från Philippe Pierlot och Ricercar Consort (2010). Även Pierlot använder sig av en röst per stämma, men tvärtemot van Veldhovens inspelning möts man av en inledningskör som inte riktigt fungerar. Ostinato-figurerna blir alltför markerade och rösterna är projicerade alltför långt bak, vilket får satsen att påminna om tuffande ånglok! I övrigt liknar inspelningen van Veldhovens, fast Pierlot låter mer trevande. Och när det gäller ljudkvalitet vinner van Veldhoven lätt.

En mycket bra inspelning kommer från Stephen Layton, kören Polyphony och Orchestra of the Age of Enlightenment (2012). Inledningen är lite stötig, men Polyphony gör ingen besviken. Det gör heller inte evangelisten som sjungs av Ian Bostridge, känd romanssångare. Överhuvudtaget fungerar dramat bra. Som alltid är jag kritisk till användandet av countertenorer i altpartiet. Här blir det lite pipigt i arian Es ist vollbracht, även om Iestyn Davies på sitt sätt har en vacker stämma.

Från samma år härstammar John Butts och Dunedin Consorts tolkning. Butt använder som alltid ”en-röst-per-stämma” och har förstått att Johannespassionen är ett stycke drama. I detta lyckas han bättre än både van Veldhoven och Pierlot som är ”konkurrenter om samma koncept”. Solisterna är också utmärkta, alten möjligen i lättviktigaste laget. I utgåvan ingår en rekonstruktion av hela gudstjänstliturgin för Långfredagen, där Johannespassionen är infogad i sitt sammanhang.

John Butt under ett framträdande med Dunedin Consort.

 

Det finns många fina saker med Richard Egarrs inspelning från 2013, men inledningskören är inte en av dem. Den hetsar iväg med 7:09, när en vanlig tid är omkring 9–10 minuter. Varför denna brådska? Resultatet blir därefter. Men sedan lyckas Egarrs med nästan allt, inte minst dramatiken. Evangelisten James Gilchrist övertygar och alten Sarah Connolly har en härlig klang. Hon låter just så fylligt som en alt ska göra i sina arior. De övriga tre solisterna lämnar heller inget i övrigt att önska. En förnämlig Johannespassion, om det inte bara vore för inledningskören då.

På tal om inledningskör så vet René Jacobs och RIAS Kammerchor precis hur den ska utföras. I inspelningen från 2015 är det nästan inget som går fel. Snarare är det en ren uppvisning i drama, balans, nyanser och intonation och satsen klockas på behagliga 9:36. Werner Güra gör ett bra jobb som evangelist. Han lägger sig vinn om att berätta passionshistorien på ett inlevelsefullt och medryckande sätt. Solisterna befinner sig i toppklass (även om altpartiet sjungs av en countertenor …).

Även om Peter Dijkstra driver inledningskören hårt (7:51), så är han inte är lika extrem som Egarr. Och till skillnad från Egarr klarar Dijkstra av att få mening och innehåll i sitt tempoval. Inspelningen från 2015 med Bayerska Radiokören och Concerto Köln är en sorts hybrid mellan en klassisk stor kör och en mindre orkester på originalinstrument. Julian Prégardien sjunger evangelistens parti mycket bra. Samspelet mellan honom, kören och övriga fungerar sömlöst. Det är fantastisk attack i körsatserna. Solistteamet Landshamer, Malotta, Lichdi och Strazanac är en fullträff. Det är svårt att hitta några svagheter i den här inspelningen, som utstrålar auktoritet, drama och stil.

 

Fyra segrare

 

Klassiska inspelningar

Karl Münchinger. Även om Münchinger inte överträffar sin Matteuspassion är detta en livfull, dramatisk och välsjungen tolkning.

En-röst-per-stämma

Om man nödvändigtvis ska ha en en-röst-per-stämma-inspelning finns det ingen bättre än Butt. Proffsiga sångare, men det blir lite tunt.

Tidstrogen

Det finns många tidstrogna inspelningar, men René Jacobs är det sammantaget starkaste kortet. Härlig körsång och fina solister.

Modern

Peter Dijkstra, med kör och orkester från München, är fullständigt överväldigande på alla sätt. En återgång till den klassiska stilen, men ändå inte.

 Radiokörens hedersdirigent Peter Dijkstra står för den bästa moderna tolkningen av Johannespassionen enligt Opus recensent. Dock med en annan kör: den som tillhör Bayerska radion. Foto Arne Hyckenberg

 

Fem höjdpunkter från denna genomlyssning

• Fritz Wunderlich som evangelist i Karl Forsters inspelning.
• Elly Amelings tolkning av Zerfliesse, mein Herze för Karl Münchinger, liksom Hermann Preys tolkning av basariorna i samma inspelning.
• Bayerska radiokören i Peter Dijkstras inspelning.
• Inledningskören i van Veldhovens inspelning med dess skira transperens. Magiskt!
• Sarah Conollys (bilden nedan) altarior i Richard Egarrs inspelning.

 

Utslagna i första omgången

Wolgang Gönnenwein 1969
Fantasilös trots fina solister

Helmuth Rilling 1984, 1996
Stel, fattas inlevelse

Philippe Herreweghe 1987
Försiktig, saknar drama

Scholars Baroque Ensemble 1996
Mager och trist

Johannes Homburg 2016
Håller inte måttet med andra samtida inspelningar

Stephen Cleobury 2016
Gosskör utan rätta känslan

Ralf Otto 2017
OK som lågprisinspelning