Titelrollen i Rufus Wainwrights opera Prima Donna blir nästa utmaning för Elin Rombo när den får premiär på Kungliga Operan i höst. Själv är hon ingen primadonna men att gestalta en riktig diva lockar. Och att hon ville stå på scenen – det visste hon redan som sjuåring hemma i Katrineholm.

TEXT BO LÖFVENDAHL    FOTO CARL THORBORG

Jag hade ingen i familjen som höll på med opera eller klassisk musik, men vi sjöng mycket. Och att jag skulle stå på scenen, det visste jag! Att jag skulle uppträda inför publik. Jag visste bara inte hur det skulle gå till.

Hur tidigt var du säker på det?

– Kanske när jag var sju år och började skolan. Min syster och jag höll alltid på med sång och dans och föreställningar, vi sjöng tvåstämmigt och gjorde små musikaler. På högstadiet hade vi en rockgrupp som hette The Stockings. Vi hade korta kjolar och körde lite rocklåtar och blandade covers, som Prince och Sinéad O’Connor. Jag hade med mig min gitarr överallt.

Vi dricker kaffe och försöker förstå den nya tiden. Hela musikvärlden befinner sig i gungning och varje dag kommer nya besked om operahus som stänger ned. Kungliga Operans kvarvarande föreställningar av Bernsteins ”Candide” ställs in, där man kunde höra Elin Rombo sjunga bravurarian ”Glitter and be gay”. I april skulle hon gjort den kvinnliga huvudrollen i ”Kung Roger” på Nationaloperan i Prag – också inställt.

När det gäller sommarens engagemang finns inget annat att göra än att vänta och se, konstaterar hon.

Först på musikgymnasiet i Norrköping, på 30 minuters pendelavstånd från Katrineholm, mötte Elin Rombo operan på allvar. Hon fick sjunga Cherubins aria från ”Figaros bröllop” på italienska och sedan var inget sig likt.

– Jag blev helt tagen av det och sedan dess är jag fast! Jag visste bara inte riktigt hur det skulle gå till, men när jag fick se en tv-dokumentär från Operahögskolan i Stockholm förstod jag att det var nog där jag borde gå.

Så blev det också, men innan hon hann dit tillbringade hon fyra år i Kanada, där hon studerade sång i Brandon, Manitoba. Operahögskolan innebar praktik på Kungliga Operan, där det första hon fick göra var Krista i ”Fallet Makropolous”.

– Att stå på scenen är en bättre skola än något annat. Jag lärde mig så mycket bara av att stå där och sjunga med stor orkester, vänja mig vid hör man rör sig. Det var väldigt lärorikt.

Sedan blev det roller som den unga Batseba i Sven-David Sandströms nyskrivna opera och Mozartroller som Susanna, Fiordiligi, Donna Elvira eller Musette i ”La bohème” och Sophie i ”Rosenkavaljeren”.

– Jag tror att man sjunger som man är. Rösten avslöjar allting. Jag är en lyrisk sopran som kan sjunga i ganska många olika stilar – högt, lågt, snabbt, långsamt – men jag har också koloraturer. Om man träffar mig och inte vet vad jag gör så tror jag inte att man tänker: hon är nog operasångerska. Många säger att det ser enkelt ut när jag sjunger. Kanske jag fortfarande bär med mig det där rockbandet?


Elin Rombo som Kunigunda vinterns uppsättning av i Candide på Kungliga Operan. Foto Sören Vilks.

 

Elin Rombo gillar många sorters musik och har tidigare gjort en Frank Sinatra-konsert tillsammans med Peter Mattei. Ett alldeles nytt projekt är en kuplett-orkester som hon har startat tillsammans med Ola Eliasson, baryton på Kungliga Operan, och ett gäng musiker ur Hovkapellet.

– Det blir certifierad förströelse. Väldigt skojigt! Vi har döpt den till Kvalitetsunderhållningen och till och med köpt gammaldags mikrofoner. På programmet står Tutta Rolf, Karl Gerhard, Povel Ramel, Monica Zetterlund, Alice Babs, Ernst Rolf.

Om allt går i lås – vilket fortfarande är mycket osäkert – framträder de i Scalateaterns restaurang i vår.

– Det är Henrik Dorsins lokal och där ska man kunna äta, dricka, lyssna på musik och dansa, lite Nalenaktigt. Sedan i sommar ska vi vara med på Näshulta kulturdagar, en festival i mina hemtrakter där pappa är född.

Henrik Dorsin mötte Elin Rombo i hans och Ole Anders Tandbergs bearbetning av ”Glada änkan”, som blev en stor succé på Kungliga Operan häromåret. Där fick Elin Rombo göra en riktig primadonneentré som Hanna Glawari kväll efter kväll.

Till hösten blir det dags för en annan diva, då gör hon huvudrollen i Rufus Wainwrights ”Prima Donna”. Den kanadensiske singer-songwritern – som är besatt av opera – skrev den 2009. Kungliga Operans vd Birgitta Svendén har länge haft ögonen på den och bad Elin Rombo lyssna på en inspelning.

– Först var jag ganska tveksam, men sedan hämtade jag ut noterna och gick igenom den ordentligt. Den är intressant! Det är inte så att man tänker att det där är Rufus Wainwright, utan det är en riktig opera. Väldigt melodiöst och lite likt en musikal men snyggt orkestrerat. Det låter lite som Poulenc ibland.

Stycket handlar om en operadiva som har sjungit sönder sig. Den utspelar sig på 70-talet i Paris och det är lätt att associera till Maria Callas. Primadonnan Régine blir förälskad i en ung journalist.

– Det kunde ha varit en annan stor stjärna, men det är något särskilt med att det är en sångerska. Och så är det ju kul att det är en nu levande kompositör som annars håller på med andra saker. Partiet har ett par väldigt låga toner, kanske kan jag få honom att ändra dem?

En utpräglad primadonneroll – är det något som ligger bra till för Elin Rombo?

– Jag tror inte jag själv är någon diva, men jag gestaltar gärna en diva! Däremot har jag mött många regissörer och dirigenter som liksom vill att man ska bete sig så. Man ska vara den där endimensionella sopranen som skålar och dricker vin, inte tjata om familjen eller ett vardagsliv där man diskar och städar.

 

Direktkontakt med kompositören kan också innehålla orosmoment. Nästa vår ska Elin Rombo göra ytterligare ett verk av en nu levande tonsättare: en ny opera av Philip Glass, ”Circus days and nights”. Malmö Opera gör den tillsammans med Cirkus Cirkör, som senare tar den till Stockholm där den ska spelas på Cirkus.

Cirkus Cirkör version av Philip Glass ”Satyagraha” på Folkoperan uppfördes nyligen i USA med tonsättaren närvarande, och då erbjöd han sig att skriva en ny opera för dem. Den bygger på dikten ”Circus days and nights” av Robert Lax, förvandlad till libretto av David Hwuang. Förutom Elin Rombo medverkar barytonen Eric Greene, sju cirkusartister, åtta korister, blåskvintett, fiol och ackordeon. Allt är klart – utom musiken.

– Den är inte skriven än och det gör mig lite nervös. Men det låter väldigt spännande. Det är det underbara med yrket, man kan ju göra allt, från något som är skrivet för en timme sedan till annat som är flera hundra år gammalt.

Elin Rombo har ägnat sig mycket åt samtida musik. I Salzburg och Berlin har hon till exempel gjort både Wolfgang Rihms ”Dionysos” och Luigi Nonos ”Al gran sole carico d’amore”. I Stockholm hade hon häromåret stora framgångar med George Benjamins ”Written on skin”.

– Det är otroligt lärorikt att arbeta med ny musik, det är mycket räknande och tragglande när man studerar in den. Konsten är att göra det vackert! Man har ofta duetter med instrument i orkestern i stället för med andra röster. I ”Written on skin” får man först ta tag i en kontrabas och sedan kanske en flöjt.

”Written on skin” är en sorglig historia om en kvinna som tvingas äta sin älskares hjärta, en av Elin Rombos mest dramatiska roller.

– Jag gör gärna fler. Men ibland känns det som om jag har lättare att komma åt det naiva – jag älskar att spela komedi! Nu börjar jag titta på belcantoroller – Donizetti, Bellini, Rossini – som jag tror skulle passa mig jättebra. I Jenny Lind-konserten på Berwaldhallen i höstas sjöng jag Norma, det kändes härligt.

 

Den konserten uppmärksammade Jenny Lind, ”den svenska näktergalen”, i samband med 200-årsjubileet av hennes födelse. Hon har också inspirerat till Elin Rombos senaste skiva ”Nightingale”, där hon sjunger sånger av Clara Schumann och Alban Berg tillsammans med Västerås Sinfonietta och Simon Crawford-Phillips.

Jenny Lind har funnits med henne sedan hon själv fick Jenny Lind-stipendiet 1999, säger Elin Rombo, som har gjort många Jenny Lind-konserter genom åren, med till exempel Felix Mendelssohns ”Elias” och ”Casta diva” ur ”Norma”.

Annars vill hon gärna blanda nytt och gammalt i spännande konstellationer. En är med maken Anders K Nilsson som är förste konsertmästare i Hovkapellet. Tillsammans gjorde de György Kurtágs Kafkafragment på Dramatens lilla scen.

– Det var himla kul, vi kanske tar upp den igen. Vi jobbar bra ihop, men det är inte så lätt att hitta material för bara sopran och fiol. Och vi fick jobba med Mats Ek! Jag tror det var den bästa förmiddagen i mitt liv.

 

 

Elin Rombo

Född Carlsson, 1976, i Katrineholm
Familj maken Anders Kjellberg Nilsson, barnen Svante, 12, Fredrika, 9, Mika, 2.
Bor i Enskede.
Senaste roller på Kungliga Operan Roxanna i Szymanowskis ”Kung Roger”, Hanna Glawari i ”Glada änkan”, Kunigunda i Bernsteins ”Candide”.
I höst titelrollen i Rufus Wainwrights ”Prima Donna”.
Aktuell med skivan ”Nıghtingale” tillsammans med Västerås Sinfonietta (nedan) och streamingkonsert med Kvalitetsunderhållningen den 8 april på operanplay.se

 

About The Author