Det började med ett förskalv i Tokyo – Göteborgs symfoniker tvingas ställa in Japanturnén som de just ska påbörja. Sedan den jämngråa februaridagen har coronaepidemin spritt sig som en löpeld över världen. Ingen är opåverkad av smittspridningen och bland de hårdast drabbade branscherna finns det klassiska musiklivet med tusentals inställda konserter och föreställningar.
Hur påverkas musiker i sin vardag av det som sker? Vilka blir konsekvenserna av massarbetslöshet och ett kulturliv som hastigt rycks bort? Vad händer när virusepidemin så småningom klingar av och saker och ting börjar återgå till det normala – finns det något positivt som kan komma ut på andra sidan?
Opus har talat med företrädare inom musiklivet som på olika sätt drabbats av den djupaste krisen sedan andra världskriget.
TEXT ERIK ESBJÖRNSSON
Folkmassorna har börjat samlas kring insläppet till Tokyo Dome, en futuristisk multievenemangsarena med kapacitet på över 50 000 personer. Det är mest tonåringar som vill lyssna på tjejbandet Perfume som denna onsdagskväll i februari ska ge den andra av en rad spelningar på P Cubed-turnén.
Fansen betraktas på avstånd av ett gäng jetlaggade svenska musiker som ett par timmar tidigare checkat in på det näraliggande hotellet Tokyo Dome Hotel. Om två dagar ska de ha premiär på sin Japanturné, den första av sitt slag på 23 år. Frackarna hänger på vädring i den japanska vårvinden, instrumenten har anlänt till hotellet.
I Muza Kawasaki Symphony Hall, en halvtimmes bilfärd söderut genom Tokyos stadslandskap, ska Göteborgssymfonikerna spela Stenhammars Excelsior!, Sjostakovitjs första violinkonsert och Sibelius andra symfoni, är det tänkt.
Cellisten Johan Stern har varit ute en sväng på stan. Det är en annorlunda stämning i Tokyo. Ett nytt coronavirus har fått stor spridning i grannlandet Kina och nu verkar det också ha fått fäste i Japan, vilket skapat nervositet eftersom landet till sommaren ska stå värd för de olympiska spelen. Orkestermedlemmarna och ledningen har inför avfärd diskuterat detta ämne – hur viruset påverkar deras resa – men efter att ha inhämtat information från UD och Folkhälsomyndigheten har de bestämt sig för att åka.
– Man tänker att det är en japansk angelägenhet. Främst imponeras jag av lojaliteten och beslutsamheten i samhället. Vi får munskydd och man har på sig dem i tunnelbanan och i minsta flygbladsstånd på gatan har de handsprit, säger Johan Stern till Opus.
Gso:s harpist Liv Dahrén med turnéprogrammet till Japanturnén. Foto Johan Stern
Det är inte munskydden de fått utan programbladen som främst tilldrar sig deras uppmärksamhet. Omsorgsfullt utgjorda, med fina bilder och fint tryck. Visserligen har en vip-lunch med en stor sponsor ställts in, av respekt för den allvarliga situationen med viruset, men de vet ännu inte att premiärminister Shinzo Abe denna onsdagseftermiddag sitter i sammanträde med sina rådgivare.
– Så kallas vi till ett möte på hotellet och de berättar att premiärministern rekommenderat att alla sport- och kulturevenemang ska ställas in eller skjutas upp. Turnén är inställd, berättar Johan Stern.
Samtidigt som de svenska musikerna tar in beskedet töms Tokyo Dome på besvikna Perfume-fans. Beslutet gäller omedelbart och samtliga större evenemang i landet omfattas omedelbart.
– Det första man tänker är hur otroligt mycket jobb som lagts ned på en sådan turné. Vi har jobbat med repetitionerna i orkestern under ett år, men de logistiska förberedelserna har ju pågått i två år.
Avlastning av instrument strax innan det ödesdigra beskedet om att turnén har blivit inställd. Foto Johan Stern
Vid den här tiden har en handfull coronafall konstaterats i Sverige. Det känns som en annan tid när Opus mindre än en månad senare talar med Stern på telefon.
Knappt två veckor senare, den 10 mars, är läget ett annat. I Göteborg har mezzosopranen Maria Forsström tvingats höra sig för om statusen på vinterfestspelen i Røros i Norge men fått beskedet att de lokala arrangörerna bara kommer att ställa in om det utfärdas en order med stöd i norsk lag eftersom Trøndelag har inte haft några bekräftade fall av virussjukdomen. I Røros ska hon sjunga huvudrollen jämte basbarytonen Lars Arvidsson vid uruppförandet av Wolfgang Plagges nyskrivna kammaropera Kølfogden. Musiker från Berlinerfilharmonikerna ska medverka inom ramarna för samarbetsprojektet Konstknekt där unga norska talanger också ingår.
Klockan 15:30 på eftermiddagen vrider hon om nycklarna i låset till lägenheten för att påbörja sin resa. Då plingar det till i mobilen.
– De har tvingats ställa in, och det har skett ”med stöd i norsk lag”, berättar Forsström.
De kommande dagarna rensas hela hennes kalender på åtaganden. En festival och workshop i Indien blir inte av, sedan följer evenemang fram mot sommaren som ställs in och nu hoppas Forsström att en festival på Rhodos i september, ett halvår fram i tiden, kan äga rum.
– Det blir ett år utan inkomst, det är vad man får räkna med. Paniken liksom bara glider igenom kroppen. Som en overklig film som händer utanför en själv, säger hon.
Maria Forsström är en av alla tusentals svenska frilansmusiker som sett det kommande halvårets jobb gå upp i rök. Foto Peter Nilsson
Orkestern vars musiker skulle spelat tillsammans med yngre norska förmågor, Berliner Philharmoniker, är en av den klassiska konstmusikens absolut tyngsta institutioner. Inte heller de går opåverkade genom coronakrisen som i extrem hastighet förändrat livet över hela världen.
Samma dag som Forsström får sitt dystra besked från Norge går orkesterchefen Andrea Zietzschmann till ett möte i Berlin med den tidigare chefsdirigenten Sir Simon Rattle och musikerna. Coronafrågan har kommit upp tidigare då den påverkat en Japanturné som planerats till senare i år. Men nu handlar det om tyska regeringens senaste påbud som omedelbart hotar helgens konsert.
– Jag informerade dem om att vi inte längre kunde ha samlingar med fler än 50 personer. Det fanns blandade åsikter, precis som i samhället i övrigt, det är förståeligt. Några ifrågasatte om det inte var för strikt, men vi diskuterade och på det hela stod det klart att om detta är riktlinjen så måste den vara baserad på sakkunskap, säger Zietzschmann till Opus.
Konserten, med Bartóks Konsert för orkester som finalnummer ska spelas två dagar senare. Men för första gången någonsin sker det helt utan publik i Hans Scharouns ikoniska byggnad i hörnet av Tiergarten.
Berlinerfilharmonikernas hemmascen Großer Saal är stängd åtminstone till den 20 april. Som kompensation har orkestern öppnat upp sin digitala tjänst DCH som nu är gratis för alla användare. Foto H Schindler.
Framförandet sänds på Digital Concert Hall, den webbaserade streamingstjänsten som Berlinerfilharmonikerna lanserade för över tio år sedan. När Rattle intagit podiet vänder han sig mot kameran för att slå fast att det ”verkligen är väldigt underligt”. Orkestern har spelat för små sällskap förut, men det har alltid varit någon i lokalen. Ej så nu.
– Det var verkligen ett särskilt tillfälle. Vi repeterar ju utan publik så situationen är bekant, men magin handlar om reaktionen, det där särskilda tillfället när du har en publik som lyssnar på musiken, säger Zietzschmann.
Det blir bara den konserten. I takt med virusets ökade spridning minskar det högsta tillåtna antalet människor som får träffas och ett par veckor senare har denna siffra i Tyskland pressats ned till två personer.
– Inga repetitioner pågår, inte ens kammarmusik. Eftersom vi ska undvika alla kontakter kan inte ens en trio eller kvartett träffas. Vi är en ledande institution och har därför ett stort ansvar när det gäller att respektera rekommendationerna, säger Zietzschmann.
Situationen är densamma över hela Europa, en kontinent som nu bommat igen på obestämd tid. Ludwig van Beethoven, vars berömda final kommit att symbolisera Europas kollektiva strävan efter frihet och öppenhet, fyller i år 250 år. Det finns inte en musikinstitution som inte på något sätt hade tänkt uppmärksamma jubileet av tonsättaren.
– I går satt jag ensam i mörkret i den tomma konsertsalen på filharmonin och tänkte ”gud, det här är verkligen så ledsamt”. Jag kände att jag var tvungen att själv ta in det som sker. Det är verkligen en fruktansvärd upplevelse för hela världen, säger Zietzschmann.
Berlinerfilharmonikernas chef Andrea Zietzschmann. Foto Sebastian Hänel
Omedelbart innebär coronakrisen en ekonomisk käftsmäll mot en sektor där kampen om finansiella medel redan tidigare varit en del av vardagen. I ena änden av spektrat finns Berliner Philharmoniker. Den stiftelsedrivna jätteorkestern får medel både från staden Berlin och från den federala budgeten, men 65 procent av budgeten kommer från turnéer och biljettförsäljning. Just nu förlorar man 1,6 miljoner euro, motsvarande 17,5 miljoner kronor, i månaden på uteblivna intäkter. Zietzschmann säger att det pågår diskussioner med regeringen om hur man ska hantera läget.
I andra änden av spektrat finns en betydligt mer sårbar grupp – alla frilansar, som Maria Forsström, som inte sällan levt ur hand i mun tidigare och nu inte har några pengar till att betala räkningarna.
– Ska jag gå till min agent och kräva att de skickar en fordran till en arrangör som inte heller har några pengar? Det blir råttan på repet av det hela, det slår mot alla samtidigt, säger hon.
Hon ger inte mycket för den miljard som kulturminister Amanda Lind annonserade vid en pressträff den 20 mars.
– Det kommer inte att ramla ner några som helst smulor till oss frilansare, tror jag. Vi och de andra egenföretagarna är det nya prekariatet. Den lägsta kasten, utan något som helst skyddsnät, skriver hon i ett meddelande till Opus efter att förslaget presenterats.
Johan Stern, cellisten i GSO, oroar sig också för alla de frilansar som är beroende av orkesterns verksamhet. Hans chef, Sten Cranner, är gift med en frilansade musiker sedan många år och är väl medveten om problematiken. Han säger att under ett vanligt kalenderår handlar det om över 100 frilansar som i olika utsträckning binds till GSO.
– Nu försöker vi titta på om vi kan betala ut förskott på framtida arrangemang och frågar om de har möjlighet att komma och spela in andra stycken för vår play-tjänst, säger Sten Cranner.
Sten Cranner, vd för Göteborgs konserthus. Foto Dan Holmqvist
Play-tjänsten, ja. Bortom den ekonomiska krisen tvingas hela kultursektorn att förhålla sig till en närmast existentiell fråga. Mötet mellan publik och musiker, som skapar magin som Zietzschmann talat om. I tider av kris och krig har musiken historiskt varit ett kitt som bundit samman nationer men nu kan musikerna inte ens träffa sina åhörare.
Sir Simon Rattle parafraserade Francis Bacon den där kvällen i mars när filharmonin var tom på publik och sade från podiet att ”om vår publik inte kan komma till oss så måste vi nå vår publik på alla sätt vi kan”.
Orkestern har öppnat sin Digital Concert Hall gratis och tidigare registrerade 1,2 miljoner användare ökade i ett slag med 320 000 nytillkomna. Enligt Zietzschmann finns användarna i 200 länder och till och med i ett slutet land som Iran har man 800 lyssnare.
Finns det en risk att man under krisen etablerar ett mönster som finns kvar även efter att krisen är över? Det tror inte Andrea Zietzschmann.
– Det råder ingen tvekan om att människor kommer att använda streaming även senare. Men det var en diskussion som vi hade redan när vi lanserade Digital Concert Hall. Inget kan ersätta live-upplevelsen i en riktig konsertsal, säger hon.
Sten Cranner säger att GSO i sina avtal om uppföranden är kringskurna av copyright tidsmässigt och inte kan lägga upp konserter med nyskriven musik och av frilansar längre än en månad. Men när orkestern spelar in allt material själva med fast personal och med äldre musik finns det inga begränsningar i upphovsrätten och man försöker nu erbjuda konsumenterna en stadig ström av material online för att mätta behovet.
Medan orkestrarna blickar framåt hoppas Maria Forsström själv på en tillbakagång i kulturutövningen till tiden före masskulturens genombrott.
– Salongerna! Om mindre sällskap kan träffas för att lyssna tillsammans skulle det vara underbart. Jag utan sång är som en guldfisk utanför sin skål, jag skulle inte överleva. Vi frilansar kanske tvingas ta ett annat jobb för att klara brödfödan men vi kommer inte att sluta sjunga.
