Joseph Dente är en riktigt hörvärd 1800-talsromantiker, vars enda symfoni rymmer både expressiv vitalitet och harmonisk variation.

Svensk symfonisk musik under 1800-talet brukar betyda Franz Berwald, en av få tonsättare i vårt land som nått världsrykte. Det betyder självklart inte att han var en isolerad företeelse. Det fanns ett antal andra kompositörer under andra halvan av 1800-talet som vi idag sällan får höra. Tonsättare som Ludvig Norman spelas ibland men färre lär ha kommit i kontakt med Bengt Wilhelm Hallbergs (1824–83) och Joseph Dentes (1838–1905) symfonier.

Hallberg arbetade liksom sin far som kyrkomusiker hela sitt liv. Under en kort tid studerade han dock privat komposition för Franz Berwald. Även Dente var elev till Berwald och blev själv med elever som Gustaf Hägg, Helena Munktell, Wilhelm Peterson-Berger och Wilhelm Stenhammar en framträdande pedagog inom svenskt musikliv.

I den läsvärda texten om musiken av Lennart Hedwall – läs hans utmärkta Den svenska symfonin! – är författaren passande finkänslig i beskrivningen av Hallbergs uvertyr och symfoni. Med undantag för viss energi i symfonins final är det här allt annat än inspirerat. Jag har full förståelse för att Malmö symfoniorkesters och Per Engströms tolkning saknar glöd.

Joseph Dentes d-mollsymfoni (1887) är något helt annat: tematiskt intresseväckande, harmoniskt varierat, klangligt nyanserat och med fin balans mellan olika stämmor. Vilken skillnad det gör med en tonsättare som förstår att utveckla sitt material! Här finns också en vitalitet som gör att man vill lyssna vidare. En väldefinierad inspelning och framför allt spänstigt spel från Radiosymfonikerna under Ola Karlssons ledning gör det här till musik man kan återvända till.

Jörgen Lundmark

Musik av Dente & Hallberg
Dirigent: Per Engström & Ola Karlsson
Malmö symfoniorkester/Sveriges Radios symfoniorkester
Sterling CDS 1120-2