Opus ställde fem frågor till Noomi Hedlund, general manager på agenturen och produktionsbolaget On a Boat.

TEXT HANNA HÖGLUND
FOTO ROBERT MOSBACH

 

Hur ser en typisk dag ut för dig denna otypiska vår?

 – Just nu sitter jag på ett kafé och jobbar efter att ha vabbat mina lätt förkylda men annars friska tvillingar i trotsåldern halva dagen. Så har det varit ett tag nu, så det blir att jag jobbar mycket kvällar och nätter vid datorn. Alla våra artisters konserter är inställda fram till sommaren och i vissa fall ännu längre, och jag och min kollega Håkan Ekman sköter dialogen mellan arrangörer och artister. Det handlar just nu om avbokningar och ombokningar. De artister som får betalt trots inställda jobb tillhör en absolut minoritet, jag skulle säga ungefär tio till femton procent. Och får de inga pengar får vi ingen provision. Men som tur är har vi flera ben att stå på i vårt bolag. Jag håller till exempel på med ett projekt åt STIM just nu och har alltid varit en lite udda fågel i branschen för att jag gjort annat vid sidan av, till exempel tagit uppdrag som moderator. Och det är tur, för det innebär att vi nu kan lägga tid på att bry oss om våra artister istället för att oroa oss för hur vi ska överleva coronakrisen.

 

I april gick du ut ganska hårt i sociala medier mot bilden av att musikvärlden har byggts upp kring agenturer som sätter agendan och köper och säljer artister. Hur ser du på det? 

– Jag håller inte med om att agenturarbetet går ut på att köpa och sälja artister. Det funkar helt enkelt inte så, åtminstone inte hos oss. I själva verket är vi på agenturerna helt i händerna på konserthusen och en person som jag har väldigt lite makt i frågan. Det är klart att en del stora Londonagenturer med världsartister har mer att säga till om, men ytterst är det konserthusen själva som bestämmer. Det är de som väljer vilka de ska anlita.

 

Innan du startade din egen agentur gick du själv till domstol i frågan om att offentligt finansierade konsert- och operahus och länsmusikorganisationer mörkar gagerna till dirigenter och artister.

– Ja, och jag vann processen i förvaltningsrätten. Ett prejudikat som ingen vågat pröva sedan dess, åtminstone inte vad jag vet. Men vår bransch är så liten att det alltid är en avvägning hur ”jobbig” man kan vara innan det drabbar dem man jobbar med, i det här fallet mina artister. Så idag är jag kanske lite försiktigare av mig. Med det sagt skulle det vara intressant att se vilka gager som till exempel Stockholms konserthus betalat ut till olika artister och dirigenter, inte minst nu under coronakrisen. Ja, vad skattemedlen gått till. Men sådana dokument är sekretessbelagda och den bristen på transparens anser jag är ett av de riktigt stora problemen i vår bransch.

 

Hade du vågat gå till rätten idag?

– Jo, det tror jag ändå att jag hade gjort, för den här frågan är så viktig. Vi måste öppna upp om artisternas villkor och sluta med hemlighetsmakeriet. Vi måste våga försvara musikens värde istället för att mörka vad den kostar. I vår gör jag min sista mandattid som ordförande i tankesmedjan UTOM – Unga tankar om musik. Den är ett av de få sammanhang där man faktiskt kan prata öppet om hur skev och hierarkisk vår bransch är, hur muggiga strukturer som finns och hur utsatta folk är som jobbar med musik. Det där är också några av anledningarna till att jag valde att starta eget.

 

Hur tror du situationen kommer att se ut för artister när coronarestriktionerna börjar släppa?

–  Ska jag vara realistisk tror jag att det blir business as usual, tyvärr. Dels finns det nog de som helt kommer att byta bransch eller tvingas att sälja sig billigt bara för att få några uppdrag över huvud taget. Men vad jag hoppas på är att fria aktörer inom alla konstformer organiserar sig och lyfter frågan om sin utsatthet ännu mer, för om vi vill ha ett levande kulturliv måste vi betala för det. Jag menar inte att staten ska betala för varenda frilansande musiker som finns därute. Dels är det viktigt att hålla armlängds avstånd mellan konst och politik och det är svårt nog som det är. Men jag hoppas på ett slags ”mittenlösning”. Att institutionerna ska ta sitt ansvar och låta frilansare med långa kontrakt räknas som anställda, till exempel.

 

Noomi Hedlund

Ålder 37 år.

Bor på Ingarö utanför Stockholm med tvillingarna Astor och Elmer, snart
tre år.

Bakgrund Kandidatutbildning i tvärflöjt på Musikhögskolan i Piteå.

Karriär Agent och producent: ”Efter Musikhögskolan tyckte jag inte det räckte att stå och öva flöjtspel hela dagarna. Det var inte tillräckligt kul helt enkelt. Jag hade redan under utbildningen börjat jobba som festivalproducent och med projektledning och då upptäckte jag att det också var ett sätt att vara konstnär, men utan att stå på scen.”

Noomi om att under flera år ha bott och drivit On a boat på en (numera såld) båt förtöjd vid Skepps-holmen i centrala Stockholm
”Har inte alla velat ha båt? En båt betyder frihet, äventyr, att bara kunna ta jobbet och åka rakt ut i skärgården!”

 

Noomis Hedlunds båt Drott är numera såld. De tusentals timmar som det tog att fixa med den betalade sig bland annat i utsikt över Nybroviken och Stockholms ström.