Cecilia Bartoli guidar oss med omväxlande snabbhet och lugn i kastraternas repertoar.

I trettio år har Cecilia Bartoli arbetat på världens största scener, men inte ett spår av röstslitage eller dåliga vanor hörs i hennes senaste inspelning, Farinelli. För tio år sedan angrep hon kastratrepertoaren från 1700-talet på skivan Sacrificium tillsammans med samma gäng som nu, orkestern Il Giardino Armonico och dirigenten Giovanni Antonini. Teamet stod även bakom Grammy-vinnande Vivaldi 1999.

Urvalet är denna gång baserat på kastraten Carlo Broschis karriär och de operaroller man vet att han sjöng. Sångaren, känd under artistnamnet Farinelli, kom att bli en av sin tids superstjärnor. Han undervisades av Nicola Porpora som var en framstående röstpedagog och kompositör i Neapel. Dit hade familjen Broschi flyttat år 1711 för att skriva in Carlos storebror Riccardo vid musikakademin i staden. Både broderns och Porporas musikstycken finns med på den nya inspelningen.

Efter en framgångsrik karriär, bland annat i London och drygt tjugo år vid hovet i Madrid, återvände Farinelli till Italien 1759. Under sina sista år mottog han beundrande gäster som Mozart och Casanova. Han dog ensam, men förmögen år 1782.

Att en mytomspunnen sångare som Farinelli blivit ämne för en hel cd är inte att undra på. Farinellis ekvilibrism var vad som gjorde honom känd, och Cecilia Bartoli använder sitt instrument på ett sätt som får oss att ana hans vokala talanger. Snabbheten i koloraturerna, intervallkasten han ska ha varit kapabel till och de långa fraseringarna skymtar fram.

Det enda som saknas är röststyrkan. Kastraterna, och Farinelli i synnerhet, lär ha haft en enorm volym. Det har inte Cecilia Bartoli. Hennes röst är liten och kontrasterna mellan piano och forte blir följaktligen små. Men det är en randanmärkning.

De elva spåren på skivan växlar mellan snabbt och långsamt vilket ger energi åt lyssnandet. Inledande bravura-arian Nell’ attendere mio bene ur Porporas opera Polifemo är en rask historia med smattrande brass och vokala löpningar. I samme kompositörs tio minuter långa Vaghi amori, grazie amate levererar Cecilia Bartoli vackra legatolinjer. Morte col fiero aspetto som följer är späckad med kromatiska koloraturer i ett rasande tempo.

Generellt är variationerna i da capo-ariorna smakfullt skrivna. De avslutande delarna är långt ifrån de trista upprepningar som ibland kan vara fallet, utan känns här väl genomtänkta.

Carl-Henric Malmgren

Farinelli
Cecilia Bartoli
Il Giardino Armonico, dirigent,
Giovanni Antonini
Decca UCCD1478