Hallå där, Axel Englund, litteraturprofessor och dubbelaktuell med böckerna Deviant Opera och Mörkerstråk. 

Överallt i operavärlden kan man stöta på Axel Englund, numera även som recensent för Expressen. Han är professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, men har en minst lika gedigen utbildning i musik: först musikvetenskap i Lund, sedan kompositionsutbildning på Musikhögskolan i Malmö och i Leipzig. Följdriktigt hör mycket av hans forskning hemma i gränslandet mellan text och musik.

Kanske finns här en viktig förklaring till hans intresse för det gränsöverskridande? Senaste boken ”Deviant opera” har en undertitel som får en att haja till: ”Sex, power, and perversion on stage”, och kapitlen behandlar ämnen som ”opera och sadomasochism” och ”sex i överflöd”.

Boken är ett resultat av många års upplevelser i operasalongen, berättar han. De uppsättningar han skriver om är nästan alla från 2000-talets första decennier, med rötter i den moderna, tyska regiteatern och dess program av brott mot traditionen.

– Jag gick mycket på opera och började se olika mönster i regin, med ett gemensamt bildspråk och återkommande visuella element, som jag ville analysera. Ett är sanatorier och mentalsjukhus, något som svarar mot operans tragiska och surrealistiska innehåll. Ett annat är alla filmiska inslag, som hör ihop med operans intresse för teknik som har funnits. Och ett tredje blev också utgångspunkt för boken: hur läder, piskor och andra SM-attribut speglar operans intresse för sexualitet och maktrelationer. Jag fick en lust att förstå vad det betyder.

Spektakulära föreställningar kan ofta ge bra tillskott till operahusens ekonomi, men Englund sökte något bortom viljan att sälja biljetter och att provocera. Han talar om perversionens ikonografi som ett bildspråk, där populärkulturens bild av sadomasochistiska ritualer sätter fokus på hur operan behandlar teman som sexualitet, begär, kön och makt.

– Mitt mål när jag skrev boken var inte att landa i att fenomenet som helhet är bra eller dåligt. Utgångspunkten har hela tiden varit iscensättningarna. Det finns både briljanta operauppsättningar och sådana som hemfaller åt sexism och provokationer. De flesta har inslag av bägge delar. Det som i slutet av 70-talet betraktades som en subversiv subkultur har nu blivit mainstream.

Förbindelserna mellan sex och våld i operan finns på många plan, påpekar Axel Englund. Den grymme polischefen Scarpia i ”Tosca” är ett paradexempel på en gestalt som uppenbart blandar ihop sin makt med våldsbenägenhet och sexuellt begär. Operan dramatiserar de maktförhållanden som råder på scenen och mellan publik och sångare.

Englund menar att operakonstens sätt att omfamna det överdrivna hör ihop med en villighet att släppa in ett populärkulturellt bildspråk på scenen.

– Men producenter och operahus kan ha väldigt olika syn på vad som är effektsökeri och vad som handlar om psykologisk fördjupning.

Så hur kan vi förvänta oss att operaregin utvecklas i framtiden?

– Jag tror att vi kan få se mindre av ett fenomen som har varit mycket vanligt under regiteaterns storhetstid, nämligen idén att knyta an till historiska epoker som inte är verkets ursprungliga. Kanske det i stället blir ett mer abstrakt berättande? Jag tror också att vi överskattar originalitet som kriterium. En operauppsättning behöver inte ett originellt bildspråk för att vara relevant i samtiden. Precis som poesi inte hela tiden behöver nya ord.

Bo Löfvendahl

 

Axel Englund

Född 1979
Bor i Stockholm.
Gör Professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet.
Senast utgivna verk Deviant opera och Mörkerstråk. Båda recenseras i nya numret av Opus.
Kuriosa Har en sångkunnig working cockerspaniel som heter Senta.