Den klassiska musiken upplever en ny vår på landets klubb- och teaterscener. Från norr till söder arrangeras festivaler och kammarkonserter utifrån kreativa och nyskapande koncept. Men trots publikframgångar och tillströmning av nya lyssnare verkar de stora musikinstitutionerna inte ta något djupare intryck menar Edith Söderström.
Det var som ung litteraturstudent i Stockholm i början på 2000-talet som jag för första gången kom i kontakt med Tranströmers ikoniska diktsvit Östersjöar. För mig som skåning var den en nyckel till den, för mig, hemlighetsfulla huvudstaden. Dikten länkar samman dåtid och nutid, stränderna, öarna, städerna och människorna som levt och ännu lever i Östersjösfären. Jag minns hur en hisnande känsla av sammanhang uppenbarade sig för mig.
Det är alltid med en förhoppning om att få återuppleva den där mystiska kittlingen som jag besöker den årliga Östersjöfestivalen i Berwaldhallen. Varje gång blir jag dock besviken. Världsdirigenterna i festivalprogrammet ser på mig med hypnotisk blick och de välskrivna texterna förebådar magnifika musikupplevelser. Men Östersjön själv lyser med sin frånvaro, sånär som på ett seminarium om bottenförsurningen.
Festivalkänslan är dessutom närmast obefintlig. Varje enskild konsert är förstås imponerande i sig – jag lyssnar till Verdis Requiem maffigt ledd av venezuelanen Domingo Hindoyan och jag låter mig förföras av Valery Gergievs Petrusjka – men tematiken är höljd i dunkel. Konserterna spelas kvällstid som under en ordinarie säsongsvecka och publiken består (ser det ut som) av trogna abonnenter plus några högdjur från Sveriges Radio. Fullsatt, javisst. Men för vem? Och varför?
Frågan är särskilt angelägen då det samtidigt pågår en musikrenässans på landets klubb- och teaterscener. Här har nya och spännande musikformat för klassisk musik börjat dyka upp i en strid ström, en rörelse driven av i första hand yngre musikälskare och utövare.
I somras arrangerade Stockholms populäraste sommarklubb Trädgården tvådagarsfestivalen Gränslandet. Under Skanstulls brofästen kunde publiken med öl i handen avnjuta Beethoven, Loney Dear, Mozart, El Perro del Mar, Max Richter, Hillborg och Vivaldi. Konceptet lockade över 5000 betalande besökare. En våt dröm för vilken klassisk musikarrangör som helst.
Men det slutar inte där. På Nybrokajen fortsätter festivalen O/Modernt att överraska med sina tematiska och utforskande musikprojekt. Musikkollektivet Kamraternas subversiva miniopera i Årsta fick kritikerna att baxna i somras, och i båtkällare och skumma barer drar pop-up-konceptet Förstaparkett fulla hus. Själv besöker jag de sistnämnda på Fylkingen i mars för att lyssna till Bachs första tre cellosviter framförda av Jacob Koranyi – en magisk och intim musikstund bland second-hand-fåtöljer, golvkuddar och färdigberedda Bellinis och Aperol spritz i baren. Medelåldern kryper knappt över trettiostrecket och inte en stol står tom.
Framgången för de här nya musikkoncepten kan enkelt förklaras. Det handlar om kreativa och renodlade idéer och att arrangörerna skapar en känsla kring det som erbjuds. Lekfullheten och användandet av teman är viktigt, men kanske ännu mer omsorgen om lyssnaren.
Jag tror att det är här många av de stora musikinstitutionerna går bet. Ta Östersjöfestivalen som exempel. Dirigenter med stjärnstatus skänker visserligen guldkant, men när dessa i allt för stor utsträckning får styra agendan utifrån sina internationella åtaganden och personliga karriärer riskerar programmen att i bästa fall bli oinspirerade, i sämsta fall oförklarliga.
Kanske är det tålamod som behövs. Kanske får den unga rörelse som vi ser på de mindre scenerna med tiden ett större inflytande också över de gamla institutionerna. Det är bara att hålla tummarna för en utveckling i den riktningen. Inga hierarkiska hänsyn borde någonsin få stå i vägen för den goda idén. Som Tranströmer själv skriver i sitt Östersjöpoem:
Och den där känslan av ”just här är vi” som måste hållas kvar, som när man bär på ett bräddfullt kärl och ingenting får spillas.
Edith Söderström är skribent och musiker.
