Solistkulturen står i vägen för utvecklingen av den klassiska musiken, menar Edith Söderström.

Bland vinylskivorna hemma i skivbacken finns en liten pärla som jag ofta fiskar fram. Det är Radu Lupus tolkningar av Brahms pianostycken opus 118 och 119 samt rapsodi i g-moll, opus 79, i en inspelning från 1976. Jag hittade den av en slump i en vinylaffär på Södermalm för några år sedan och den har kommit att bli en kär vän. Visst det knastrar lite, men sättet som Lupu svingar sig fram i det musikaliska landskapet – flyhänt och med exakt känsla för nyanser – kompenserar mer än väl. Brahms sentimentala tendenser hålls elegant tillbaka samtidigt som de mer försiktiga passagerna ges ande och liv.

Men trots min vurm för den rumänske pianovirtuosen kan jag inte låta bli att fundera över det märkliga i den solistkult som kommit att explodera under 1900-talet. Dirigenter och solister har sedan världskrigens dagar sakta men säkert kommit att ta över kompositörens roll som den klassiska musikens raison d’être. Medan moderna tonsättare framlever anonyma liv långt ifrån den klassiska musikens VIP-agenturer är det jet-set-solisterna som lyfts fram. Det är de som förväntas sälja skivor och som bokas in på konserthusen.

På varje Mahlersymfoni går det idag, vågar jag gissa, hundra inspelningar. Kompositörer döda sedan hundratals år står för rekvisitan och solisterna för ”det konstnärliga kapitalet”.

 

Jag är den första att stå upp för var musikälskares rätt att botanisera bland olika klassiska instrumentalisters temperament och skönhetskänsla. Det är ju en del av tjusningen med genren. Men då det går att förstå varför musikvalen föll på de stora mästarna under skivindustrins guldålder på 60- och 70-talet när Lupu debuterade (och att många verk spelades in för första gången med bra ljud) är det svårare att förstå hur solisterna och skivbolagen tänker idag. När ännu en 17-årig violinist lanseras för att göra ”deccadebut” med Brahms violinkonsert infinner sig känslan av att bevittna ett självspelande piano som tuggar på utan att riktigt veta varför.

För vem är egentligen den tänkta mottagaren? Är det verkligen troligt att den unga, nyfikna Spotify-lyssnaren som precis börjat utforska den klassiska musiken kommer att fastna för just debutanten? Han eller hon har ju redan tillgång till ett oändligt antal inspelningar på nätet. Och hur stora är oddsen att samme lyssnare kommer att köpa en biljett till artistens Sverigebesök några månader senare, bänka sig på främsta raden och storögt ta del av dennes felfria uppvisning? Ser man till publiksammansättningen på de stora konserthusen är det, som vi vet, inte mycket som tyder på att nya, yngre lyssnare hittar dit.

Inom de flesta konstarter är det främst attribut som autenticitet, förmåga att beröra och egensinnighet som belönar sig. Inte sällan bidrar en omtagning under en popkonsert till ökad intimitet. Det handlar inte om en uppvisning utan om att dela en musikstund ihop. Mellansnacket blir en del av framförandet. Det är avslappnat och inbjudande.

 

Så fungerar det som bekant inte inom den klassiska musiken. Ett felspel anses kunna förstöra den konstnärliga upplevelsen av ett musikstycke. Internationella tävlingar utgör gesällprov för unga solistaspiranter och får disciplinen att likna elitidrott mer än konstutövande. Ekvilibrism rankas högre än förmågan att förmedla. Bland soliststjärnorna är det få som tar intryck av andra musik- eller konstformer – som väljer att frigöra sig från den snäva kostym som är solistens.

Det finns tack och lov undantag. Flitige stockholmsgästen Conrad Tao odlar medvetet en utforskande identitet med egenskrivet på sina album och violinisten Patricia Kopatjinskaja blandar effektfullt musicerande och performance i sina framföranden. Vikungur Ólafsson gör fria tolkningar av Bach på senaste EP:n.

Men i det stora hela tuffar det på som det alltid har gjort. Agenturerna kör på som om det var 1960. Debutanter förs ut i rampljuset på regelbunden basis för att tillfredsställa vad som tycks vara ett omättligt behov av felfritt framförda Bach-chaconner. Är det det vi behöver? Det som visar vägen in i framtiden?

Hur solisten ska överleva in i det tjugoförsta århundradet står skrivet i stjärnorna. Perfektion i all ära, men till vilket pris?


Utforskande ”barfotaviolinisten” Patricia Kopatjinskaja blandar effektfullt musicerande och performance i sina framföranden. Ett föredöme för andra solister enligt artikelförfattaren.

 


Edith Söderström är skribent och musiker. I somras kunde ni höra henne som programledare i P2:s Klassiskt på hemväg. Foto Sanna Lindberg

 

About The Author