Nibelungens ring befinner sig i brännpunkten för de ändlösa diskussionerna om Richard Wagner och hans idévärld. I år är det 150 år sedan uruppförandet av del två i det fyrdelade mastodontverket: Valkyrian, operan som ofta har fått fungera som Ringens pars pro toto – en del i stället för det hela.

TEXT CARLHÅKAN LARSÉN

År 1853 var Richard Wagner äntligen färdig med Nibelungens ring. Den utkom först i bokform – det var ju bara texten som var klar. Sedan tog tonsättandet extra lång tid. Andra trängande projekt kom emellan, däribland Tristan och Isolde och Mästersångarna i Nürnberg – detta var ju viktigt nog! Men sen var det dags för det allra viktigaste: tre musikdramer och därtill ett förspel, med åldriga germanska myter som inspirationskälla.

Så smiddes Ringen. Nibelungarna väcktes till liv: dessa problematiska dimvarelser med sin lika problematiska guldskatt. I dagens operavärld är det nästan en hederssak för de större och ambitiösare musikdramatiska institutionerna att kunna visa upp en så mångfacetterad juvel. En pärla i repertoaren.

Valkyrian, den andra delen i Wagners Ring-epos, firar i år 150-årsjubileum. Urpremiären inträffade hösten 1870 i München, där Wagners generöse sponsor hette Ludwig II av Bayern. Wagner var inte nöjd. Han hade hoppats kunna servera hela sin förhäxande forntidsbrygd i ett svep, ett »allkonstverk«
med »framtidsmusik« i eget festspelshus.

Några år senare (1876) gick den drömmen i uppfyllelse i Bayreuth, mot nästan alla odds. Därmed fick Wagnerkulten en helig plats för devota lyssnare att vallfärda till. Tillströmningen av celebriteter till »den gröna kullen« var anmärkningsvärd.

Wagners framtidsmusik fungerade som en ganska krass estetisk vattendelare: Brahms kontra Wagner. Idag framstår klyvnaden som obegriplig, men då stod striden mellan klassisk stränghet (Brahms) och överflödande, för att inte säga utsvävande, nyskapande romantik (Wagner).

Det konstnärliga resultatet mottogs i samband med urpremiären med blandade känslor. Så var det då och så har det förblivit när det gäller Richard Wagner. En bergochdalbana. Från omsusad mytburen romantik till nazistiskt nersmutsad konst.

Idag har Wagner-vågen kunnat rulla vidare och skänkt publiken nya alternativ för regissörerna, nya infallsvinklar för rolltolkarna. Så är det ju med de stora konstnärliga skapelserna. Alla –ismer kan fungera, bättre eller sämre, det ska understrykas: marxism, freudianism, mytologism, psykologism …

I Nibelungens ring återvänder vi till myternas värld. Upphovsmannens väsentligaste källa var sagorna om Brünnhilde, Sieglinde och Siegmund – om dem kan man läsa på fornvästnordiskt tungomål i Den poetiska Eddan. Men Wagner höll sig hellre, av begripliga skäl, till det medeltida tyska verseposet som går under namnet Nibelungenlied, bekant i ett antal variationer. Den dyker upp som ett fristående diktverk på 1200-talet och inspirerar än idag, i film och fantasy: tänk Tolkien och The Lord of the Rings.

Elisabeth Strid i Göteborgsoperans aktuella uppsättning. Foto: Lennart Sjöberg

I Valkyrian möter vi först den förföljde och flyende Siegmund, som uttröttad vacklar in i den väldige Hundings hus för att söka skydd. Det visar sig vara en dålig idé: Hunding är visserligen inte hemma men hans maka Sieglinde förplägar gästen och fattar tycke för honom. När husets herre återvänder förstår han att Siegmund tillhör fiendernas föraktliga skara. Den barske basen önskar mäta sina krafter med den objudne gästen när morgonen gryr. Sieglindes och Siegmunds möte är ödesdigert, de är i förstone inte medvetna om att de är tvillingar, vilket dock uppdagas. Den vederkvickte Hjälten sjunger ändå jublande en vårsång för den väna.

Nu kommer Brünnhilde in i bilden, och därmed också »allfadern« Wotan (Oden), som är hennes fader. Siegmund verkar chanslös i striden mot Hunding och hans starka följe men mirakulöst nog erövrar han ett lämpligt spjut att svinga – en saga för sig i ett spänningsladdat skeende.

I tredje akten utspelar sig den så kallade valkyrieritten: åtta ryttarinnor, Wotans sköldmör, samlas med envetet skallande hojotoho-rop på tungorna. Deras uppgift är att spränga fram över väldiga valplatser för att föra fallna kämpar till Valhall, en hägrande helgedom i den himmelskt skimrande skyn.

Slutet bäddar för en fortsättning: Sieglinde sätts i säkerhet, men Brünnhilde, som trotsat Wotans ordergivning, avklädes sin gudastatus och nedsöves men får en eldkrans kring sitt läger, som blott en särdeles dristig hjälte vill och kan tränga igenom och tveklöst förmår betvinga.

Men det är en annan historia. Ännu återstår cirka nio timmar innan Brünnhilde väcks och Ringen avrundas med världsbranden, Ragnarök.

 

Kulturman med stort K

»Han var en liten man med alldeles för stort huvud och han led av storhetsvansinne. Hans fåfänga var otrolig. Aldrig någonsin betraktade han världen och människorna annorlunda än i förhållande till sig själv. I sina egna ögon var han inte bara världens viktigaste människa – han var den enda som överhuvudtaget existerade. Han ansåg sig vara en av världens största dramatiker, en av dess största tänkare och en av de största kompositörerna – Shakespeare, Beethoven och Platon i en person … Att tillbringa en kväll med honom betydde att vara tvungen att höra en oavbruten monolog. Vare sig han var briljant eller odräglig hade han bara ett samtalsämne: sig själv. Han hade alltid rätt.«

Så inleder Deems Taylor sin vidräkning med fenomenet Richard Wagner i essän Monstret, skriven 1937. Texten är bara några sidor lång, och författaren hinner snart nog inta en alternativ position. Då låter det så här:

»Om man tänker på de verk han skapat så väger besvären och sorgerna han åstadkom lätt. Han var otrogen vänner och fruar men inte musiken. Han kompromissade aldrig när det gällde de konstnärliga visionerna. Visst var han ett geni. Det är klart att han inte hade tid att vara människa!«

Sagt om Valkyrian

»Den mest kompletta opera som skrivits … laddad till sin minsta beståndsdel, dramatiskt, psykologiskt, musikaliskt.«

Carl Johan Malmberg ger en reservationslös kärleksförklaring till Valkyrian i Svenska Dagbladet (6.3 2020) efter att ha sett verket 18 gånger.

 

Skandinaviska ringar

• Kungliga teatern (numera Kungliga Operan) i Stockholm var tidigt klar över Wagners betydelse. Han gjorde entré i repertoaren med Rienzi 1865; därpå följde de mognare verken efterhand under 1800-talet. Valkyrian blev det första dramat ur Ringen som drabbade Stockholm (på Svenska Teatern, 1895). Valkyrian har sedan dess getts över 200 gånger i huvudstaden, senast i mars strax innan coronan slog till. Tetralogin Nibelungens ring i dess helhet producerades år 1907.
• Göteborgsoperan håller i dessa de yttersta tider på att få de fyra delarna på plats. I höst når man fram till tredje kvällen, Siegfried. Nästa höst går projektet i fullbordan om inget kommer i vägen (vem vet i dessa dagar?).
• I Helsingfors beräknas Valkyrian ha premiär den 29.1 2021.

Joachim Bäckström (Siegmund) och Cornelia Beskow (Sieglinde) i vinterns uppsättning på Kungliga Operan. Foto Markus Gårder.