OPUSLISTAN #1: NORRKÖPINGS SYMFONIORKESTER

Vem hade trott att en symfoniorkester skulle stå i centrum för årets hetaste kulturdebatt? Sensommaren innebar ett hårt uppvaknande för 111-åringen vid Motala ström. Hur har verksamheten påverkats av rallarsvingarna? Vad har inte kommit fram i diskussionerna?
Årets förstaplats går till en musikalisk kameleont som inte bara är oumbärlig för musiklivet i Östergötland – Norrköpings symfoniorkester är helt central för Sveriges status som kultur-nation. Och de är förbannat bra på det de gör (men det visste ni ju redan).

Text: Ingela Hofsten
Foto: Mats Bäcker (orkesterbilder)

Skrivmaskinen lät lite läskig härifrån, kan vi få mer lyssning på den? Johan Siberg vänder sig mot ljudteknikern från sin plats på dirigentpulten i De Geerhallen, ldg. Om drygt ett dygn kommer större delen av de 1 300 mellanblå stolarna här att vara fyllda med människor som köpt biljetter till konserten A case of Joni, där sångerskan och skådespelerskan Karin Oscarsson tolkar låtar av den kanadensiska sångerskan Joni Mitchell, som alldeles nyligen fyllt 80. Och i hennes Cactus Tree, som de just repeterat, har Johan Strindberg, som gjort orkesterarret, låtit slagverkaren Martin Orraryd knattra på en skrivmaskin modell äldre.

Inför nästa låt sätter Karin Oscarsson den handhållna micken i ett stativ och strax badar hon och orkestern i rött ljus. Det är dags för den kända Circle game från 1966, som är en betraktelse över livet: “We can’t return we can only look/Behind from where we came/And go round and round and round/In the circle game.”

Men är det repetition så är det. Innan sista tonen klingat ut ber Karin Oscarsson om bättre medhörning. Stråksektionen bakom henne hakar på. De har inte heller hört den akustiska gitarren ordentligt.

Johan Siberg leder repetitionsarbetet till crossoverkonserten A case of Joni. Foto Carloine Kvick

Stämningen här inne är varm – välgörande efter min promenad från stationen denna gråruggiga novembertisdag. Upptiningen började redan utanför den stora byggnad som heter Louis De Geer (ldg), när jag såg de färgglada noterna och g-klavarna på räcket mot Motala ström. Väl inne gladdes jag av några små skulpturer med musiktema och av att i trätrappan upp mot konsertsalen få kliva över noterna till Idas sommarvisa och Du måste finnas ur Kristina från Duvemåla. Känslan: här ska även den som kommer hit för konferens känna att detta är en musikens boning.

Men det var den faktiskt inte från början, även om arkitekten bakom huvudbyggnaden var samma Ivar Tengbom som ritade Stockholms konserthus. Nej huset, som stod klart 1954, byggdes som pappersbruk och fungerade så i drygt trettio år. Sedan det hade lagts ner stod den fabriken tom i två år, innan Norrköpings kommun tog beslut om att bygga om den till kombinerad konsert- och kongressbyggnad. Det var då arkitekterna Bo Karlberg och Fritz Olausson (för övrigt från samma arkitektfirma som har ritat Göteborgsoperan) fick i uppdrag att rita De Geerhallen i den före detta massaberedningshallen.

Louis de Geer invigdes 1994 och detta blev starten på en utveckling av hela området kring strömmen från industrilandskap till ett område som huserar företag, public service, universitetscampus och ett flertal kulturinstitutioner utöver konserthallen. Detta har satt Norrköping på Sveriges kulturkarta.

– Att de byggde ett konserthus som är lika stort som det i Göteborg, fast Norrköping bara har 140 000 invånare säger något om ambitionsnivån, konstaterar Henrik Marmén, konstnärlig chef för Norrköpingssymfonikerna, när vi smugit ut från repetitionen.

Henrik Marmén. Foto Carloine Kvick

Men så, i höstas, hände det som gav eko i debatten långt utanför Norrköping. Historien är nog ganska välkänd vid det här laget. Den borgerliga koalition av m, kd och l i samverkan med sd, som sedan valet 2022 styr Norrköpings kommun, hade i våras börjat utreda möjligheten att sälja konsert-och konferenscentret till en utomstående aktör. I samma veva aviserades en omorganisation inom kommunförvaltningen, som innebär att kultur- och fritidskontoret kommer att försvinna. I stället ska kulturfrågor inrymmas i ett nytt så kallat tillväxtkontor, där också näringslivsfrågor, kommunikation, digitalisering och säkerhet ska ingå. Enligt planen ska en kulturchef även i fortsättningen finnas, men vara underställd tillväxtkontorets direktör. Syftet ska vara att verksamheterna ska jobba närmare varandra och enligt politikerna ”ge synergieffekter”.

Detta skapade oro, inte minst hos musikerna i Norrköpings symfoniorkester. Johanna Tafvelin, violinist och ordförande för orkesterns avdelning av fackförbundet symf, var en av dem som uttalade sig i lokalpressen: ”Vi är oroliga för oöverlagda beslut som påverkar Norrköpings rika kulturliv”.
När så kulturskribenten Stefan Jonsson skrev en debattartikel i Dagens Nyheter blev det hela en riksnyhet, och när Norrköpings kommunalråd

Sophia Jarl (m) i en replik i Expressen kallade dem som ifrågasatte planerna för kulturelit och ”en del av det bortskämda Sverige” reagerade många starkt. Bland annat deklarerade flertal rikskända artister att de hädanefter inte tänkte spela i Norrköping.

Stående ovationer vid årets säsongspremiär. Foto Caroline Kvick.

I stormens öga fanns Norrköpings symfoniorkester, som här på hemmaplan brukar omnämnas med son, där o:et ska uttalas som i sol. I det höga tonläge som uppstod tolkades de föreslagna åtgärderna som ett första steg mot nedläggning av orkestern, något som Sophia Jarl dementerat.

– Fast om vi skulle få en så kraftigt ökad lokalhyra som nämnts i något sammanhang skulle son inte längre vara en symfoniorkester, säger Henrik Marmén.

Men, poängterar han, i sin roll som konstnärlig chef varken bör eller vill han ha några synpunkter på vem som ska äga fastigheten orkestern arbetar i eller hur kommunen organiserar sin verksamhet.

Han tillstår att han inledningsvis blev lite orolig att förhastade beslut skulle tas.

– Men vi har en dialog med Norrköpings kommun om detta och jag utgår ifrån att inga stora förändringar sker utan att hänsyn tas till orkesterns behov och förutsättningar.

Han konstaterar att politikerna i en kommun givetvis måste och bör kunna lyfta frågor om prioriteringar.

Hemmascenen Louis de Geer där det ligger vackert beläget i en av Sveriges finaste stadsmiljöer.

Att stora delar av debatten skett via media har givetvis väckt känslor, både i son och hos allmänheten, konstaterar Henrik Marmén, som fått intrycket att många Norrköpingsbor reagerat på utspelen från politiken.

– Det här är en stad som är väldigt stolt över sin symfoniorkester.

Han tror att detta gäller även de Norrköpingsbor som aldrig satt sin fot i De Geerhallen eller hört orkestern i något annat sammanhang. Det kan förklara att tusentals Norrköpingsbor deltog i en manifestation under höstens kulturnatt. De samlades på ett torg för att sedan vandra ner till ldg och bilda en mänsklig kedja runt huset.

– Vi såg det här inifrån, säger violinisten och fackordföranden Johanna Tafvelin, som nu anslutit efter avslutad repetition, tillsammans med violasten Pernilla Rönnlund.

Eftersom manifestationen ägde rum strax före en konsert var de och deras kolleger på plats i huset.

– Det var otroligt mäktigt att se dem komma, och sen slå en ring runt byggnaden, säger Pernilla Rönnlund.

De två vittnar också om hur orkestern mottogs med jubel från publiken vid flera av höstens konserter och hur de hört om någon som sa att det kändes som en motståndshandling att gå på konsert.

Så ja, faktiskt: I viss mån har turbulensen givit vissa positiva effekter. Pernilla Rönnlund, som bor i Stockholm berättar om hur människor som aldrig tidigare intresserat sig för hennes arbetsliv plötsligt kom och frågade hur hon hade det på jobbet.

– Det kändes bra.

Å andra sidan råkade en av deras kolleger ut för att bli påhoppad på stan av en vilt främmande människa som inte gillade orkestern.

– En sådan sak visar ju vilka konsekvenser det kan få att driva debatt i media, konstaterar Henrik Marmén.

Norrköpings symfoniorkester har genom årens lopp utmärkt sig genom att, trots att de verkar i en mindre region med begränsat publikunderlag, ta sig an stora klassiska verk, måna om att spela musik av kvinnliga tonsättare och inte minst satsa på nutida och nyskriven musik.

– Om vi ska fortsätta att vara ett relevant inslag i kulturlivet och inte bara ett museum måste vi spela musik som speglar vår tid, säger Henrik Marmén, som menar att yngre lyssnare är betydligt mer öppna för nyskriven musik än många ur den äldre generationen.

Precis som de flesta orkestrar i landet spelar son också sådan musik som inte självklart räknas till den klassiska repertoaren, som en konsert tillsammans med Tomas Ledin i höstas. Eller den med abba-musik som Sophia Jarl omnämnde som fullsatt, och jämförde med en annan konsert då många stolar i De Geerhallen stod tomma.

– Men det var fullsatt när vi spelade Brahms requiem i höstas också, konstaterar Pernilla Rönnlund med en liten suck.

Violasten Pernilla Rönnlund. Foto Caroline Kvick.

Samarbeten och tydlig crossover hör också till son-repertoaren. Dit hör förstås Joni Mitchell-konserten, som orkestern gör i samarbete med Östgötateatern. För att inte tala om Nötknäpparen goes streetdance 16 december, då streetdanskompaniet Legacy Family ger en föreställning till Tjajkovskijs balettmusik.

Pernilla Rönnlund och Johanna Tafvelin ser bara fördelar med den musikaliska bredden.

– Det är roligt att göra så otroligt många olika saker, säger Johanna Tafvelin och poängterar att hon och kollegerna går in i varje projekt med hela sin yrkesstolthet.

– Som musiker i dag är vi liksom inställda på att vara kameleonter. Om vårt brass spelar jazz vill de såklart låta som ett storband, om vi spelar pop och rock ska det svänga, och så vidare.

– Och när ni uruppför kompostionsstudenters verk, som ni gör varje år, gör ni det med samma engagemang som om det vore en symfoni av Brahms, säger Henrik Marmén.

För honom är genrebredden en självklarhet.

– I dag är ju den symfoniska musiken och klangvärlden mycket närmare människors vardag än för tjugo-trettio år sedan. Och dagens publik har över lag en betydligt mer blandad musiksmak än förr.

Henrik Marmén nämner också regelbunden konsertverksamhet för barn och ungdomar, arrangemang för publik med funktionsnedsättningar, familjekonserter, öppna repetitioner och ”Musik på ditt språk” som vänder sig till besökare med annat modersmål än svenska.

– Vi vill att så många som möjligt ska hitta något de gillar i vårt program. Men de ska inte känna att de måste komma tillbaka veckan därpå och lyssna på Beethoven.

Med en verksamhet som är beroende av offentliga medel är det helt enkelt nödvändigt att vara ”extremt tillgänglig”, som Henrik Marmén uttrycker det. Därför måste också biljettpriserna hållas på en låg nivå, och en hel del konserter för särskilda målgrupper vara helt kostnadsfria, anser han.

Finns det någon gräns för vad ni kan tänka er att göra?

– Så länge det handlar om att vi fortfarande är en orkester som skapar magi för lyssnaren, så är vi öppna för det mesta, säger Henrik Marmén.

Han berättar att son också utan tvekan tar sig an uppdrag att spela in pålägg till kända artisters arenakonserter, spelar in musik till dataspel och tv-serier med mera, och räknar med att kunna ta sig an fler sådana uppgifter framgent, i sin ambition att öka självfinansieringsgraden.

Konserter är för övrigt bara en del av orkesterns verksamhet. Flera av musikerna är också coacher i den sportlovsorkester som son bjuder in kulturskoleelever till varje år, liksom Orkesterakademien som vänder sig till gymnasieungdomar. son samarbetar också med kulturskolan.

Pernilla Rönnlund och Johanna Tafvelin låter fortfarande upprörda över hur det kunde låta när debattens vågor gick som högst i höstas.

– Dels var det frustrerande att det var vår egen ägare som gjorde utspel och att det cirkulerade påståenden som inte var korrekta. Men mest reagerade jag på hur debatten fördes. Att Sophia Jarl fick det att låta som om vi inte vill bidra och som om vi inte är intresserade av att dra publik. Och det var nästan bara oss det handlade om, inte andra kulturverksamheter inom Scenkonst Öst.

– Ja, man kände sig påhoppad trots att man bara sköter sitt jobb. Det påverkar både arbetsmiljön och yrkesstoltheten, säger Pernilla Rönnlund.

Johanna Tafvelin. Foto Caroline Kvick

Johanna Tafvelin var en av dem som inte kunde hålla tyst då i september. I en insändare i Norrköpings tidning påpekade hon bland annat att son är en viktig uppdragsgivare för ett stort antal frilansande musiker och beskrev sin frustration över att bli ”smutskastad”.

Under hösten har Henrik Marmén uppfattat det som att son ”gjort en konstnärlig kraftsamling”.

– Orkestern har spelat på en anmärkningsvärt hög nivå.

Huruvida detta är ett utslag av någon sorts ”vi ska minsann visa dem” låter han dock var osagt.
Pernilla Rönnlund och Johanna Tafvelin vet i alla fall att det hela å ena sidan gjort dem arga och frustrerade, å andra sidan fått dem att inse att de är ovana att behöva försvara sin verksamhet.

– Ett råd vi kan ge till kolleger runtom i landet är att förbereda sig, och vässa argumenten för varför det vi gör är viktigt. Det kan behövas.

Men debatten har också fått dem att inse något viktigt om Norrköpingsborna, säger Johanna Tafvelin:

– De har givit oss mycket mer kärlek än hat.

Norrköpings symfoniorkester

• Norrköpings Symfoniorkester, lokalt kallad son, bildades 1912 och var från början en blandad orkester av amatörmusiker och militärmusiker.
• År 1913 fick man Hörsalen, tidigare en kyrka, som en egen spellokal. Orkestern växte och Hörsalen blev snart för liten. Det dröjde dock till 1994 innan orkestern fick nya lokaler i det nya konserthuset De Geerhallen.
• Sedan 2016 ingår orkestern i Scenkonst Öst AB i vilken förutom Norrköpings Symfoniorkester även Östgötateatern och Östgötamusiken ingår.
• Orkestern består av 85 musiker och den operativa verksamheten leds av Henrik Marmén.
• Chefsdirigent sedan 2020 är Karl-Heinz Steffens
  

Opuslistan 2023: de andra 19

De har toppat Opuslistan

2022 Kerstin Avemo, sopran
2021 John Lundgren, baryton
2020 Mattias Lundberg, professor
2019 Malin Broman, violinist
2018 Malin Byström, sopran
2017 Ann Hallenberg, mezzo
2016 Iréne Theorin, sopran
2015 Partik Ringborg, dirigent
2014 Anna Larsson, alt
2013 Aurora chamber music, festivalnätverk
2012 Martin Fröst, klarinettist
2011 Malena Ernman, mezzo
2010 Christian Lindberg, trombonist
2009 Nina Stemme, sopran
2008 Peter Mattei, baryton