Vi får gå tillbaka till Sten Bromans dagar för att hitta en musikforskare med samma genomslag. Men till skillnad från sin föregångare är ingen genre främmande för Mattias Lundberg. Vare sig det gäller senmedeltida melodifragment, fejder inom den svenska högmodernismen eller versmåtten inom 90-talets förortsrap kastar han sig in i ämnet med samma smittsamma entusiasm. Coronaåret 2020 går förstaplatsen till en klassisk folkbildare – i ordets mest bokstavliga bemärkelse.

 

TEXT JOHANNA PAULSSON FOTO PETER KNUTSON

Man kan inte missa att Mattias Lundberg är från Östergötland. Dialekten har blivit kvar eftersom han ”som ung inte flyttat runt så mycket” och aldrig brytt sig om att slipa bort den säger han. Ändå har han bott flera år i England och är i dag professor i musikvetenskap vid Uppsala universitet.

Som forskare är Lundberg en ovanligt synlig figur i musiklivet och intresserad av att nå ut långt utanför akademiska sammanhang. P2-serien   Den svenska musikhistorien blev hans mediala genom-brott och den folkbildande radiokarriären har fort-satt med Fråga musikprofessorn.

När Lundberg får reda på att han toppar årets Opuslista blir han överväldigad.

– Jag blir så glad inte enbart för min egen  del, utan för hela musikvetenskapen eftersom jag tycker att det är så viktigt att den är en del av musiklivet i allmänhet, säger han och menar att ämnet, ”att berätta saker om musik”, lätt hamnar i skuggan av den klingande delen.

Innan videosamtalet bryts och vi tvingas återuppta intervjun över telefon hinner hunden Zenta – en cavalier king charles spaniel med mörka kloka ögon – smyga förbi i bakgrunden.

– Vi övertog henne när hon redan var några år så jag vet inte om den förra ägaren hade tänkt på Den flygande holländaren, säger Lundberg  och skämtar om att stavningen med Z måste vara en dansbandsvariant av sopranrollen Senta i Wagner-operan.

Associationen är ett typiskt exempel på Lundbergs stillsamma humor som utan problem rör sig mellan högt och lågt. Det är så han jobbar oavsett om han föreläser om något så perifert som Sveriges äldsta flerstämmiga mässa eller analyserar en poplåt av Billy Joel i en P2-podd.

– Jag är intresserad även av musik som jag inte tilltalas av. För mig är det lite som när folk skruvade sönder radioapparater när de var små. Jag har alltid skruvat sönder musik även om jag inte gör det lekamligen, utan bildligt, säger Lundberg.


Mattias Lundberg är i år aktuell med en biografi om Sven-Erik Bäck i serien om svenska tonsättare som ges ut av Kungliga Musikaliska akademien. Boken recenserades i förra numret av Opus.

 

Nog märks det på ordvalen att han framför allt sysslar med äldre kyrkomusik från medeltiden. Jag föreställer mig också att Mattias Lundberg måste ha varit ganska lillgammal som barn när han började spela Bach för organisten Ingemar Ericsson i Åtvidaberg.

Det var tack vare Ericsson som han fick upp ögonen för ännu äldre musik, ”Sweelincknoter och sådant”. Polissonen Lundberg skämtar om att han var ”för klent virke” för att gå i pappas fotspår eller bli jordbrukare som resten av släkten. Men därifrån kommer fiskeintresset som han hållit fast vid tillsammans med sina två söner. Under gymnasietiden drömde Lundberg om att bli kantor i Tjärstads kyrka och skrattar åt minnet. Men med en kantorsexamen i ryggen vågade han satsa på en osäker akademisk karriär.

– Om någon hade sagt till mig när jag gick på gymnasiet att man kan försörja sig på att hålla på med illaluktande pergament hade jag trott att det var ett skämt.

Att Lundberg blev musikforskare och disputerade vid universitet i Liverpool är något av en slump. När hans dåvarande flickvän (senare fru) i slutet av 90-talet skulle plugga i England följde han med och jobbade som organist och sångare, men läste samtidigt musikvetenskap. I Storbritannien kom han i kontakt med Vivaldiforskaren Michael Talbot och skrev småningom en avhandling om den medeltida psalmtonen tonus peregrinus som dyker upp i alltifrån Bachs stora Magnificat i D-dur till Mozarts Requiem.

– Ingen hade dragit slutsatsen att samma melodi dök upp i så många annars till synes orelaterade verk. Jag letade som en galning efter någon studie som hade sammanfattat detta och då menade Michael Talbot att det var jag som skulle skriva den.

Väl till pass kom Lundbergs intresse för klassiska språk. Från tiden innan man började notera musik finns det beskrivet i latinsk prosa hur medeltida psaltartoner låter, förklarar han. Åter i Sverige fick han jobb på dåvarande Statens musiksamlingar och minns att han funderade över varför han inte valt att skriva sin avhandling om något mer strategiskt som ”Madonna eller något”. Men att vara en av få i sin generation som sysslar med äldre musik visade sig vara en styrka.

– Även om alla inte är jätteintresserade av det här så kan det i positiv mening finnas ett freakshowelement i att det finns människor som ägnar hela sina liv åt äldre musik och är så passionerade över det. Jag tror att det intresset kan smitta.


När jag undrar hur han hinner med allt svarar Lundberg att han har ett ganska litet sömnbehov, men också att han känner en viss rastlöshet.

– Det känns konstigt att säga, men man vet inte hur länge man får vara med. Nu är jag inte så gammal, men man kan ju bli överkörd av en lastbil i morgon eller få cancer.

Hans egen vetgirighet väcks av tanken: ”på något sätt var det”. Källmaterialet från reformationstiden i Sverige är knapphändigt, men Lundberg menar att man med hjälp av exempelvis språkliga källor ändå måste kunna ha hypoteser om vad som har hänt i glappen.

– Det handlar väldigt mycket om att försöka hitta källor där musikvetenskapen normalt sett inte letar. I det här fallet kan det vara inom språkvetenskapen. Svenska språket och svenska staten uppstår egentligen som en effekt av vad som händer i kyrkosången på 1520-talet. Därför är det ganska relevant för folk i dag att veta hur det blev som det blev.

Lundberg återkommer ofta till det som kallas ”tredje uppgiften” för universitet och högskolor – att förmedla kunskapen. Han ser det som sin skyldighet att alltid kunna svara på vad skattebetalarna får för pengarna som går till humanioraforskning.

– Folk betalar redan för det här och vissa av oss har fått på vår lott att ta reda på saker. Därför försöker jag göra saker så begripliga som det går, vilket är lite av en motrörelse mot hur det var på 90-talet eller runt 2000 när jag var doktorand. Då ville man snarare komplicera saker och där skar man av mycket av allmänhetens intresse.

Ett stipendium gav arbetsro att slipa på förslaget som kom att bli radioserien Den svenska musikhistorien. Inspirationen till det detaljerade upplägget kom från filosofiprofessorn Peter Adamsons podd History of Philosophy without any gaps. P2 köpte idén och lade ut programmet på ett externt produktionsbolag, där Lundberg fått samarbeta med ”radioproffs” som vet ”var gränsen går för nördighet”.

Han drar sig heller inte för att ta hjälp av sociala medier i sitt eget arbete. Det kan handla om sådant som att uttyda vad som står i en ”nästan helt förstörd gammal handskrift”. Förutom att det är smidigare än att mejla 20 kolleger separat ser han det som ännu en möjlighet till folkbildning i Facebookflödet. Inte minst detta coronaår har experterna fått en mer framträdande roll i samhället. Kanske handlar det även om effekterna av ett generationsskifte, där många yngre akademiker är mer intresserade av att kommunicera.

– Jag tycker att det är otroligt glädjande att det är så många utbildade musikvetare som är verksamma som musikkritiker och även jobbar på not- eller bokförlag, museer och bibliotek. Min uppfattning är att universiteten inte bara ska utbilda dem som ska bli forskare.

Lundberg anser att det handlar om att anpassa undervisningen och tror att han är oense med den lite äldre generationen som ”går in så totalt i att bara beklaga sig över att ungdomen är så obildad”.

– Då glömmer de att studenterna kan en massa saker som de själva inte kan, säger han och konstaterar att även vissa P2-lyssnare kan tycka att det är lite jobbigt när det blir för muntert i Fråga musikprofessorn.

– Många kan inte skilja på form och innehåll och tänker att det som är lättsamt saknar substans. Men jag har alltid tänkt att varje program ska innehålla något som inte ens de med expertkunskaper ska känna till innan och att man subventionerar den torrheten med att göra det lite roligt.

Eftersom frågelådan ständigt fylls på kan han säkert underhålla och informera lyssnarna i minst 30 år till.

 

Vilka är de övriga 19 på årets Opus-lista? Svaret hittar du här.

MATTIAS LUNDBERG


FÖDD 1976 i Tjärstad och uppvuxen i Åtvidaberg. Numera bosatt i Steninge slottsby strax utanför Märsta.

FAMILJ Separerad. Sönerna Abraham och Lo, tio respektive sex år. Bara någon vecka efter intervjun fick hunden Zenta somna in, tolv år gammal.
YRKE Professor i musikvetenskap vid Uppsala Universitet. Disputerade 2007 vid universitetet i Liverpool med en avhandling om den medeltida psalmtonen tonus peregrinus och har även en kantorsexamen. Tillsammans med folkmusikern Esmeralda Moberg var han programledare för P2-serien Den svenska musikhistorien. I radioprogrammet Fråga musikprofessorn svarar han på allmänhetens frågor om musik med journalisten Maja Åström. Ägnar sig för närvarande åt att kartlägga och digitalisera liturgiska musikhandskrifter tillsammans med bokkonservatorn Fanny Stenback och skriver fördjupningsartiklar till ett kommande trebandsverk om kyrkomusikens historia i Sverige.

 

About The Author