Pandemin har fått Edith Söderström att ompröva sin inställning till sina medlyssnare.

Jag har alltid sett mig själv som en sån där enstöring som mår allra bäst hemma i soffan med en god bok eller bra platta på skivspelaren. Till och med när jag går på konsert har denna självbild följt med. På operan har jag smugglat med mig pannkakor och avnjutit föreställningar på någon avskild balkong där sikten är dålig men där jag kan vara i fred. Folksamlingar är jobbiga. Köer är nervpåfrestande. För att inte tala om rosslande tvångshostningar i takt ett. 
 
Utifrån denna horisont borde pandemiåret ha passat mig som hand i handske. De digitala konserterna har tillfälligt fått ersätta de vanliga. De stora musikinstitutionernas hemsidor har förvandlats till veritabla play-hubar och det har skapats initierade samtalsprogram för den intresserade att följa på webben. Bara att börja steka pannkakor och bänka sig framför projektorn. Eller? 

Nja, för samtidigt som de digitala projekten varit upplyftande i sin uppfinningsrikedom har de också, genom det de inte är, satt fingret på vad som gör ett fullsmockat konserthus så oerhört efterlängtat just nu: alla andra.
 
Innan pandemin gick jag på konsert utan att någonsin reflektera över min medpublik. Nu står det plötsligt klart för mig hur mycket jag tagit mina medlyssnare för givna. Hur jag förbisett den essentiella del av en konsert som utgörs av att i sällskap med andra, okända människor ta del av ett konstverk. Den hemliga överenskommelse som säger: Du är här i egenskap av dig och jag av mig men vi delar detta tillsammans.

För musiker som slitit med ett stycke i veckor är det förstås av vikt att få framföra musik inför levande publik. Att berövas den omedelbara energi som strömmar tillbaka från de lyssnande – en belöning och ett tack för utfört arbete som många gånger gör musikerarbetet meningsfullt – är hårt.

Samma sak för tonsättare som vid ett uruppförande söker respons på sina ansträngningar. Glada påhejarrop i en chatt kan aldrig mäta sig mot ett knäpptyst publikhav sekunderna innan dirigenten sänker axlarna. Föreställ er utebliven andakt efter sista tonen i Sven-David Sandströms dödsmässa De ur alla minnen fallna eller premiären av Våroffer utan en rasande publik.

Men det finns faktiskt färska bevis på att också vi i publiken kan få en större upplevelse om vi delar den med andra. I höstas publicerade ett italienskt forskarlag en artikel som fick stor spridning. Den visar att hjärtan börjar klappa i takt hos människor som tar del av en stark kulturhändelse tillsammans. Ju starkare synkronisering desto starkare upplevelse.

Artikeln synliggör en påtagligt fysisk sida av något som vi tänkt oss förbehållet känslosfären: Den egna konsertupplevelsen är inte fristående från utan snarare förbunden med andra medhörares upplevelse.
                 
Att gå på konsert i eget sällskap eller med vänner är att bryta själens isolering. Det är att vara ensam med andra. Alla hostare som jag någonsin blängt förtretat på – kom tillbaka, ni är förlåtna. 

Edith Söderström är journalist och musiker


Foto Sanna Lindberg

About The Author