Malin Byström bringar högstämt välljud när senromantiken vinkar farväl.

Malin Byströms namn går över operavärlden i dessa tider. Nu uppenbaras och understryks hennes kvaliteter på den cd som Swedish Society presenterar. Där får man sig till livs tre knippen drivna sånger med orkester-ackompanjemang. Ett ståtligt urval – man kan faktiskt ta till ordet ”pampigt”.

Repertoaren påminner om att 1800-talet är det sekel som närmast föregår 1900-talet: här strömmar ständigt en glödande senromantisk anda över harmonik och känsloliv. Vi står på tröskeln till en ny epok – modernismen tittar fram i dörrspringan. Det är på sitt sätt imponerande och Malin Byströms alltmer dramatiska, lödiga och expansiva stämma är det rätta instrumentet för detta patos.

Helsingborgsorkestern under Stefan Solyom fyller klangerna med liknande glöd. Överväldigande musikalisk centrallyrik, men samtidigt kanske en smula variationsfattigt. Wagner flåsar tonsättarna i nacken, Arnold Schönberg bidar sin tid.

Malin Byström går till verken med borrande i djupen och skimmer på höjden. Hennes rika men välkontrollerade vibrato lyfter sångerna. Bergs Sieben frühe Lieder excellerar i dystra existentiella panoramor, dunkla aningar och eldmättad nobless. Henri Duparcs sex bidrag förmedlar franska fläktar och är ofta högstämda till bristningsgränsen – fanfarerna i Le manoir de Rosemonde signalerar pekoral.

Det gör för all del också Rangströms Sköldmön, till Karin Boyes text. Visst gör det ont när extaser utbrister. Desto starkare verkan har det enkelt visartade, som i Melodi, Vinden och trädet och Bön till natten, Rangströms med rätta älskade tonsättningar av Bo Bergman-texter.

Carlhåkan Larsén

 

Orchestral Songs
Berg, Duparc, Rangström
Malin Byström, sopran
Helsingborgs Symfoniorkester, dir: Stefan Solyom
Swedish Society SCD1168

 

 

About The Author